LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden presenterar vi fem dikter av Erik Löfdahl Holm.
Erik Löfdahl Holm arbetar som lärare i Svenska för invandrare. Han växte upp i Trångsund men flyttade till Beijing vid tolv års ålder och kom hem till Sverige för att läsa vid universitet, sex år senare.
De fem dikterna, som vi nu presenterar, är skrivna under den tid som blir över – på tågresor, raster eller kvällar.
Det som intresserar Löfdahl Holm mest med diktning är bilden som lyckas fånga en vändning i tanken.
Så här beskriver han själv dikterna: “Den första dikten är som en sång där jag vill leka med associationerna kring olika metaller. I den andra dikten besjunger jag en tamkatt och jämför den med Nero, med tanke på det grymma och ädla i kattens uppförande. Den tredje dikten handlar om tid, hur den kan ordna sig linjärt (och för tankarna till döden) eller hur ögonblicket kan fatta det förflutna och framtiden (vilket för tankarna till livet). Den fjärde dikten är inspirerad av Fichtes hantering av andra medvetanden och den sista dikten handlar om symbolik. Jag har märkt att många av de dikter som hyllas har lyckats att uttrycka något icke-symboliskt. Så gestalten i dikten gör detta bokstavligt, det vill säga. talar med ting istället för ord.”
CAROLINA THELIN
Metaller
Skilj guld från ordets slagg
Och smid ett smickers smycke
Hamra fram en järnets klinga
Och stöt den andra över stupet
Gjut månesilver i en lockelse
Och led en vålnad över sjön
Finn din tröst i en skål av brons
Och drick allt redligt bort
Katten
Svalan leker han ihjäl
Likt ett garn av trådar
Trumslag följer ädel gång
Riket grips med tassen
Segrar firar han i varje hörn
Blodet fuktar ogräsblom
Äppelträdet är hans borg
Grenar torn att speja från
Häggen är en kyrkogård
Benen blänker i ett hörn
Skator gömmer sig i tallen
Hesa tröstar de varann
Musen hör om vännens öde
Dukad fram på vackert fat
Duvan hittar boet tomt
Fjädern är det enda kvar
Ekorrungen är föräldralös
Stackarn saknar även fadder
Haren slickar nosens ärr
Följden av en svår duell
Pudeln drömmer än om klon
Dess ofrånkomligt bittra dom
Flammor stiger över gården
Branden tänd av härskarlust
Lyran låter stram och ljuv
Kejsarn njuter rovens sång
Glömska
Om hösten brinner björkens minnen.
Vinden river röda tofsar ur kronan
Och kastar timmarna på marken.
Gamla nederlag blir andras underlag.
Under stöveln knastrar förbrukade monader.
Tiden gödde och fällde dem
I skymningar som krattades ihop.
En gång smekte löven skyn
Och ville själva vara moln.
Men sedan blåste det så friskt,
Att inte ens dammet blev kvar.
Endast en irrväg i skogen för en åter,
Då kartan trasats sönder av regn,
Till en skrovlig stam som inte vet av tiden.
Marionetternas land
Älskas dockan eller spelaren,
Då tråden spänns och darrar?
Minerna skickas från fjärran,
Och ovan strupen klingar sången.
Skickelsen vet att hänfört sprattla,
För att avleda tvivel på mästarn.
Ändå dansar den av egen glädje,
Som ryckte den i sina trådar.
Kanske tar gudarna ett språng i skyn,
De själva rörda av en dödlig gest.
Skepnader, som föll till jorden,
Är ni inte evighetens undersåtar?
Sändebuden vistas i mitt hjärta,
Men företräder även jordens sak.
Synlighetens krets vill styra själv,
Och bli kvitt sin skuggas förföljelse.
Trollkarlen
Hans tal var tingen själva,
Rösten ljöd av sten och bark.
I talet levde tusen väsen
som stred och flydde striden.
Liknelsen om tigern röt,
Ur sagan strök en räv,
Skator skuttade från rim till rim.
Att lyssna till hans tal var vistelse
I skogens snår som kryllade av liv.
Ord var tingen vända ut och in,
En kärna svald av meningen.
Så skar han yttrandet med satsen,
Och vokalen sprack med ens.
Strax knäckte han dess konsonanter,
Och särade på läpparna.
Fostret lyftes ur en snittad stavelse:
Här fanns inget tecken längre,
Bara kött som inte kunde tiga.
Ännu bunden med en navelsträng,
Höll han den blodig i skälvande luft,
Och innan han klippte den fri,
Gav han den födda välsignelse:
“Stava dig fram på egna fötter,
I allt du säger ska du lyckas.
Du klöser bättre än ett skri
Vars ekon studsar kring i slottet.
Må du nära dig på riktig föda,
Och aldrig tvina bort av skvaller.”
Med detta sagt var bandet klippt,
Och djuret löst ur stämmans liv,
Nu fri att kräla bort från syftningen,
Till sjön som glänste bortom löften.
Där glömde den sin far i djupets strömmar,
Som en viskning går förlorad i ett sorl.
Den lystrade inte längre till sitt namn,
Utan sökte hellre smaken av en tunga.
info@opulens.se
