PROSA. Vi kan idag presentera en kort prosatext om kärlek och konst. Den är författad av vår medarbetare Lis Lovén.
Hon kände det där stinget i hjärtat när hon tänkte på det förföriska spelet. Vad än det var som satt i bröstkorgen och kallades hjärta så hade hon ingen naturlig konnotation till denna muskel. Visst, hon trodde på konst. Hon älskade bildkonst. Och när extasen drev henne att uppsöka ett museum så var det som om bilderna i sig blev sublimering. Dessa konstnärliga objekt krävde inte hennes direkta gensvar. De krävde ingen mänsklig infiltration. De personer däremot som ville ha hennes kärlek, hennes nåd, hennes uppmärksamhet – de var rent ut sagt löjliga.
För att yttra komplimanger krävdes liksom hela arméer av syndfulla ord. Ord halvt tomma och präglade av obegåvade konventioner.
Det var inte förälskelsen eller kärleken i sig hon hade något emot. Det var hela den uppsjö av kulturell ballast som simmade i åtråns gula sörja hon inte tålde. Ja, allvarligt talat var kärleken som princip alltför dyr för att plockas ner från idéernas himlavalv.
Kärleken hade för henne under den moderna epoken förlorat den sannaste riten. Den var en bortvänd ceremoni utan förnyelsens kraft. Eller snarare. Kärleksspelet hade tvingat ut lockelsen på så många förnyelser, så många fraser av fjantiga löften att allt bara blivit spel. En tjäder eller orre var ju mera rituell i sin förförelsekonst, det förstod hon nu. Kanske, så tänkte hon, hade den moderna tiden sugit ur all kraft ur det sammanhang som krävde mer än individuell tillfredsställelse. Kärleken hade blivit en ensamhetsrit, svagsint och ständigt behövande. Kärleken hade missat målet att göra längtan till en struktur som slukade varje fiber i medvetandet. För medvetandet sträckte sina fattiga, västerländska armar mot åtråns änglar och bad om – åtrå.
Så vandrade hon in på ett museum i Paris och fann spelande ögon i konsten.
Blickar med sann flirt och äkta förhoppning.
En dag skulle hon måla ett klassiskt leende porträtt.
info@opulens.se
