LYRIK. Håkan Sandell återvänder här till av minnet Kristian Lundberg (1966-2022) som ung poet. Han kan därtill presentera några ungdomsdikter av poeten. Dikter som nu publiceras för första gången.
Kristian Lundberg debuterade 1991 med diktsamlingen ”Genom september”. Det är en diktsamling man gärna griper alla tillfällen att citera från; ”Du låter/…/ reva det knastrande höstseglet som/ inte för oss någonstans”.
Sydsvenskans recensent jämförde den gången boken med det tidiga århundradets sekelskiftsdekadens. Svensk Bokhandel lät Kristian Lundberg presentera boken med egna ord: ”Jag ville bestämma klyftan, definiera det öppna och uppenbara såret, mellan mig och det som utspelades omkring mig. Ordet, den förtätade bilden, skulle namnge mörkret i mitt nedsläckta pojkrum.”
Den unge Lundbergs formulering säger oss ett par saker. Dels att uppväxten inte hade varit alldeles lätt, dels att han fortfarande hade en tro på bildspråket som bärande element för skrivandet av poesi.
Första mötet med Kristian
Men förhistorien hade då redan varit ganska lång. Jag mötte Kristian sommaren 1986 – och det är lätt att minnas vilket år det var. Under våren hade Olof Palme blivit mördad och den danske poeten Michael Strunge avlidit. I april 1986 inträffade så Tjernobylkatastrofen. Det var med andra ord ett omskakande år.
Kristian Lundberg var redan en skrivande poet när vi träffades för första gången. Från Malmös anonyma östra utkanter dök han upp i vår krets när det var poesiuppläsningar. Han tog vid ett tillfälle oombedd scenen i besittning och började läsa en lång dikt om konstnären C F Hill. Det var en dikt som tycktes sakna slut.
Bevarade dikter
Jag och Kristian hade mindre för vana att visa upp dikter för varandra än vad som var vanligt i vår gruppering, den som kom att bli känd som Malmöligan. Men några få diktfragment av Kristian från slutet av samma år har kommit att bevaras av mig. Det är dikter som härmed presenteras för första gången. Poeten var 20 år, ännu ofärdig och trevande, men något av tonen kan kännas igen från vad som komma skulle.
Vad jag vet med säkerhet är att han ofta skrev om dikter i ständigt nya versioner, enstaka dikter kunde så finnas i upp till tio olika versioner, i kortare och längre varianter.
En obetänksam livsföring lät annars inte ana noggrannheten med dikterna. På tal om bildspråk kunde Kristian ibland även prata i bildspråk. Vid ett tillfälle beskrev han en persons dåliga samvete ”som rutten halm”.
Kristians läsning utgjordes det året och de år som närmast följde bland annat av Petter Bergman och Birgitta Trotzig. Den sistnämndas prosalyriska svit ”Ordgränser” från 1968 höll vi båda för genial. Själv skrev Kristian ännu ganska vaga dikter, där det hellre sades för lite än för mycket. Men de var stommen som det kom att byggas något större på.
HÅKAN SANDELL
Kristian Lundberg: tre diktfragment, hösten 1986
Jag är utan ljus i mitt rum.
Ute i badrummet slår vattendroppar ner i det grönskimrande
badkaret. De rotar sig i en fast linje från kranen.
Jag betraktar mina händer, mina lår.
Jag öppnar handen över bröstet.
Jag låter hjärtat dra salt genom kroppen.
Min kropp är en muskel redo att detonera i döden.
*
Det djupa andetaget efter natten
när handen lossar sitt grepp runt hjärtat.
Generationer vaknar upp i den här morgonen vi älskar.
Generationer födda i portuppgångar som berusade skuggor
av ett kommande Hiroshima. Jag drömmer om en långsam dag,
där vi dör, som årstiderna växlar i en journalfilms bakgrund.
Det finns en plats idag för min resa.
Den sträva kyssen av vin i hjärtat.
*
Kärnan klyver frukten
Taggarna runt kastanjen är utan synd
och skalet bär sina taggar med smärtsam
skönhet. Är det hösten?
info@opulens.se
