LYRIK. Emma Eriksson Olssons ”Från landsorten” är en poetisk korrespondens med utgångspunkt i en mindre skånsk tätort, med avstickare till olika platser i landskapet. Det rör sig om vardagsnära dikter i samspel med Emmas egna foton.
Felicia adjö
”Felicia adjö” skriksjunger hon för mig och jag ryser längst med hela ryggen av det fasansfulla jag vet ska komma sedan. ”Vi måste alla dö” fortsätter hon, och jag stannar helt min gunga genom att släpa foten i sanden för att hejda gungans rörelse.
Vi är barnen med de senaste utetiderna och de tröttaste föräldrarna. Sista halvtimmen av kvällen är vi alltid ensamma kvar på gungan.
Jag älskar den stunden i skymningen.
”Av näcken blev hon tagen å ner i älven dragen, hon flyter aldrig uuuupp” sjunger hon vidare.
Hon är min bästa vän och jag har precis berättat att det i mitt huvud är som en röst som pratar. Hon har svarat mig att det är den rösten som kallas tankar och att hon också har en sådan röst. Detta tänkande är helt normalt låter hon mig också förstå.
Jag ber henne att aldrig mer sjunga den sången. Sedan går vi hem. I brinnande samhörighet men med för kalla jeansjackor.
Två tänkande 8-åringar.
Långsamt hemåt på en cykelväg i Åstorp efter mörkret.
info@opulens.se
