LYRIK. Håkan Sandell presenterar här en dikt av Attilio Bertolucci – ”Oktobernatt”.
Från den legendariske Pier Paolo Pasolini – vars poesi jag tillsammans med Nina M Olsson översatte och presenterade i ”Olycksaliga generation” (2020) – ledde spåret vidare till en annan italiensk poet, en god vän till Pasolini, nämligen Attilio Bertolucci (1911-2000). Låter namnet bekant? Då är det helt säkert genom poetens berömde son, filmregissören Bernardo Bertolucci. Internationellt känd för moderna filmklassiker som eposet ”1900” och ”Sista tangon i Paris”, med Marlon Brando i huvudrollen, senare kom ”Den siste kejsaren”.
Familjen Bertolucci hörde hemma i den lilla byn Casarola, på Apenninernas sluttningar. Familjehuset hade varit i släktens ägo sedan 1500-talet. Den stenbyggda gamla gården och de karga omgivningarna är helt avgörande som bakgrund i Attilio Bertoluccis diktning. Också när poeten gifte sig blev han kvar i huset, och hustrun flyttade helt enkelt in.
Först när Attilios far närmast kört honom på porten, med motiveringen att ”något stort väntade”, flyttade paret till Rom. Om detta stora är att se som Attilios diktning eller som sönernas insats är svårt att avgöra. Attilios söner blev båda filmregissörer. Bernardo under just Pasolinis upplärning, men även lillebror Giuseppe kom att sätta sitt namn till en stor mängd filmverk.
På svenska fungerade Brutus Östling som förläggare för poeten, med ”Sovrummet” (1992), den bredvid ”Viaggio d’inverno” mest omfattande diktsamlingen.
Själv föredrar jag Bertoluccis tidiga dikter, i stort sett oöversatta, med undantag för ett par enstaka antologidikter en gång i tiden av Estrid Tinggren.
Den dikt som jag här valt ut, ”La notte d’ottobre”, passar till årstiden. Den är orimmad också i original, och som en liten detalj skall en kommentar ges. Uttrycket ”Orientens fånge” verkar rymma en klassisk anspelning, osäkert om den syftar på Ludovico Ariosto (”Den rasande Roland”) eller Lord Byron (”The Corsair”), oavsett med en vag syftning åt kärlekens håll.
HÅKAN SANDELL
Oktobernatt
Väckt av dina ensliga rop,
vän av den sorgsna oktober,
skuldfria uggla! Väckt i en natt
där drömmar svärmar likt bin,
en surrande svärm
skakande sina eldiga lockar,
sina skäggs blonda strån,
fast med ögon så rödgråtna.
Du ropade svårmodigt,
som en Orientens fånge,
under den klarblå himlen.
Och jag kunde höra mitt hjärta slå.
info@opulens.se
