POESI. Vi kan i dag presentera ett antal dikter med sommartematik av Carsten Palmer Schale. Det rör sig om en lyrik där sinnrikt bruk av metaforer är ett väsentligt inslag. Som alltid hos denne poet finns det ett filosofiskt djup som kombineras med finurliga tankesprång.
Sommar
En vit våg ränner in i klippan. Den sista muren står emot. Livrädd hukar jag bakom en riskabel känsla. Jag finns. Leenden och skratt slår ut som rönnbär mitt i detta. Det är barnen. Mina egna sura minnen anas bara vagt. Konturerna av en livstid fixeras i ett kopparstick.
Endast humlor kan riktigt sjunga om ljung. Endast flugor kan flyga i vinklarvinklar. Endast min katt kan genomskåda mig fullständigt. Vi människor är mindre skickliga än vi ibland tror.
Det är en skör kupa vi lever i. Den står på bordskanten mellan huden och tekniken. Men vi kan också rumla i vår kupa, som humlan i sin blåklocka. Innan lien dyker upp.
Den vetenskapliga kunskapens tyngd drar den mot marken. Sommaren är ensam. Jorden stångas mot det staket som blockerar allt det andra: de brölande liturgierna över blått gräs.
Morgondrama i grått och vitt
En trut landar vigt i ett regnskimmer ute på räcket.
Katten knycker blixtsnabbt på sin mjuka, korthuggna hals.
Utgången är oviss: en hård gul näbb mot en livsfarlig käft;
och ett tjog infällda knivar mot ett trögt vingpar i virvelvind.
Men i mig vaknar den ömma kärlek som aldrig får visas
för någon, och som av vissa kan upplevas som svek.
Efter att ha sett mig om öppnar jag dörren och avgör kampen.
När jag senare rör om i kaffet kan jag inte frigöra mig från
kattens fastlåsta blick, så fylld av harm och räfst.
Saknar ibland dina läppar som ett par avsigkomna vantar. Men ofta hänger de ju ändå där som vinterlöv i värmegalgar.
Mälden mellan stenarna. Det goda som tränger in i det onda. Gryningen som luckrar upp skymningen. Jag talar om framtiden.
Dricker vitt. En fredagsritual. En ny dags ändlösa vidder ligger i startgroparna. Gravarna glöder. De levande begraver ännu inte alltid sig själva.
Med koppel, vita batonger och breda grin går vi om julikvällarna ut och hälsar på sommargästerna. Sedan grillar vi vidare tillsammans. Med vitt för min del.
Vi stod där på gatan. Regnet. Snart visste vi inte vad vi skulle säga. Din pappa räddade oss med sitt rytande.
Det händer att den ljusa dagen rispar natten. Det händer att mörkret får oss att minnas, Det händer att vi känner igen oss. Vi kan se fram mot ett större lidande och ett större ljus. Ur drömmen att du finns återkommer jag.
Katten sover
Katten sover viss om sin absoluta skönhet;
sover med tyngd och skärpa och sitt vilda blod.
Sträcker i sömnen ut sig över livet och världen
med historiens morrhår och eldens flammor.
Ringlar ihop sig, med döden pulserande
under knutna ögonlock intensivt upptagen
av att jaga små smäckra fåglar.
Natten flyter genom släktträdet; så fyllt av tigrar och
vulkaner.
Med sitt grymma hjärta vägleder katten världen
som en påve sina församlingar.
Finnas
Om dagen kan vi bara finnas tillsammans
här nära viken
över vilken sjöfåglarna gör sina konster
i tångens doft, nära oändligheten
Om natten kan vi bara finnas tillsammans
här nära fönstret
genom vilket vinden smyger fram
till sina kuddar, nära evigheten
Den uppenbara galenskapen som gästar oss om natten kan gäcka oss också om dagen, när den inte är legitim. Skymta under kaffepausen i farlig vinkel vänd mot alla våra överenskommelser, men förväxlande lik våra underenskommelser. Som sådan är galenskapen inte bara påflugen utan även ett svävande tillstånd mellan bleka persienner och fastspikade principer. Förlägna händer det då att vi sneglar ut i morgonljuset, var och en för sig i var sin dröm. Att tala högt om detta låter sig inte göras.
I vinden i en granitskreva mellan varma ben låg en pluton av fjärilar. Hundratals. Med bruna torra spröda ben. Jag gråter.
info@opulens.se
