MOTKRAFT. När populisthögern går framåt behövs en motkraft. ”Därför älskar vi Alexandria Ocasio-Cortez. Därför älskar vi Greta Thunberg. Inte för att någon av dem säger något nytt, utan för att de tror på sin vision och sina metoder,” skriver Myra Åhbeck Öhrman.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Alexandria Ocasio-Cortez är den yngsta kvinnan som någonsin valts in i den amerikanska kongressen, och en av de två första som valts in från organisationen Democratic Socialists of America. Tillsammans med partikollegan Rashida Tlaib representerar hon spjutspetsen för den amerikanska vågen av demokratisk socialism som vuxit i styrka sedan Bernie Sanders kandiderade till presidentvalet 2016.
Hon är uppvuxen i Bronx med föräldrar från Puerto Rico, rapp i käften på Twitter och har en hälsosam dos vanvördnad för de politiska strukturerna. Med andra ord besitter hon många egenskaper som gör henne till en tacksam hjältinna ett år då Marvel äntligen vågar släppa en superhjältefilm med en kvinnlig huvudperson och en 16-årig svensk tjej blir världskändis för sitt engagemang för klimatet.
AOC, som hon kallas, är helt enkelt en vitamininjektion i en yngre vänster som under några år perplext försökt hitta fotfästet i en samtid där en växande alarmistisk högerpopulism sopat undan fötterna för delar av etablissemanget.
Men det viktigaste med AOC är inte hennes street cred, hennes brandtal för kvinnor som rasifieras eller hennes förmåga att skratta åt sig själv. Det som gör henne viktig, precis som Bernie Sanders, är inte några banbrytande idéer. Båda driver frågor om arbetsrätt och fri sjukvård allra hårdast.
Det som gör dem viktiga är att de tror på vad de säger.
Under den årliga konferensen SXSW, en festival i Texas för musik, film och interaktiva medier, kritiserade hon feghet och bristen på visioner. Det var en passus som fick publiken att jubla.
“Vi har blivit så cyniska att vi ser uttryck som ‘meh’ eller ‘eh’— alltså cynism — som en intellektuellt överlägsen attityd, och ser ambition som ett slags ungdomlig naivitet. När de viktigaste saker vi uppnått som samhälle har fötts ur ambitiösa visioner. Och nu dyrkar vi ‘meh’, men varför? Liksom, varför då?”
Ja. Varför då?
I ett samtalsklimat som präglas av koncentrerad ilska från segment av befolkningen som väljer känslor framför fakta är det lätt att ryckas med i känslan av att allt redan är förlorat.
När människor medvetet styr bort från etablerade lösningar för att förespråka färre invandrare, högre straff, mindre kultur, mindre frihet och lägre takhöjd, är det lätt att fastna i en defensiv position där man till varje pris vill bemöta allt som kastas mot en.
Till slut finns ingen energi kvar för att formulera var det var man egentligen ville, och ännu mindre för att ta sig dit. I värsta fall glömmer man till och med varför man sa emot till att börja med, och spärrelden från de politiska motståndarna börjar bryta ner ens försvar.
Det finns idag en konservativ höger som är styrkt av framgångarna så här långt mot en vänster som ständigt varit på defensiven och avvaktande. Det är en ond cirkel som bara kan brytas av sådana som skapar sitt eget narrativ och sina egna visioner, samt slutar stå i försvarsställning och istället blickar framåt.
Det är osannolikt att vi har sett slutet på populisthögerns framfart. Vi har nog inte ens sett hur långt de är villiga att gå för att vinna makten, alla skandaler till trots.
Då behövs både visioner och ambition.
Därför älskar vi Alexandria Ocasio-Cortez. Därför älskar vi Greta Thunberg. Inte för att någon av dem säger något nytt, utan för att de tror på sin vision och sina metoder. För att de är villiga att framstå som naiva i sin tro på framtiden.
Under SXSW:s frågestund frågar två flickscouter kongressens yngsta kvinnliga medlem hur man tar sig in i politiken.
“Sluta försöka navigera maktsystemen”, svarar AOC. “Börja med att skapa din egen makt”.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
