Vikten av gemenskap och att kunna leva tillsammans

Krönikor/Samhälle
Collage: Opulens. Bildkällor: Foto: Anne Edelstam. Clip art: Pixabay.com

SYMBOL. Branden i Notre Dame har engagerat människor, inte enbart i Frankrike. Sofia Nerbrand skriver om katedralens symbolvärde men också hur olika grupper i dagens globaliserade värld måste lära sig att leva tillsammans.

 

 

Notre Dame har eldhärjats! Katedralen har stått som ett bastant skepp på ön Île de la Cité i århundraden och den har starkt bidragit till att Paris kallades för ”den kristna världens största stad” under Medeltiden. I våra dagar är Notre Dame är ett av Europas mest besökta, beundrade och fotograferade byggnadsverk. Men efter den förödande branden den 15 april står Vår frus, Jungfru Marias, främsta kyrka utan tak och spira.

En hel värld känner förfäran.

Men kanske framför allt fransmän och katoliker har en tagg i hjärtat. Notre Dame är en viktig symbol för dessa två grupper. Kyrkan bär upp dels en stolt nation, dels en världsreligion.

Just detta, att vi människor har en förmåga att formulera en berättelse och samlas kring den är en förklaring till att vår art vunnit sådana framgångar. Människan dominerar världen på grund av att vi är den enda biologiska varelse, som kan föreställa sig och tro på saker, som bara existerar i vår fantasi, till exempel gudar, stater, pengar och mänskliga rättigheter. Det är den bärande tesen i historikern Yuval Noah Hararis med rätta uppmärksammade bok Sapiens från 2015.

Harari lyfter också fram att detta är en förutsättning för att kunna samlas i grupper med över 150 personer. Tänk arméer och multinationella företag och vilken styrka det finns i sådana organisationer. Även om vi är fysiskt svagare än många djur blir vi ofattbart mycket mer kraftfulla än dem när vi samarbetar.

Samarbete är nyckeln också för individens överlevnad. En ensam människa, särskilt ett nyfött spädbarn, klarar sig inte länge utan familjen, flocken, arbetsgemenskapen eller välfärdsstaten. Det leder också till att vi har en längtan — och existentiell rädsla — som får oss att vilja tillhöra gemenskaper. Denna drivkraft är fundamental och det är också därför sorgen blir djup när eldstungorna slickar den höga gotiska fasaden i hjärtat av Paris. När Notre Dame brinner, brinner en del av oss.

Ur denna aspekt är gemenskaper något vackert. Vi samlas kring en civilisatorisk lägereld där vi finner meningsfränder och trygghet. Solidariteten är hög. Se bara hur såväl privatpersoner som presidenten inom bara några timmar lovar att donera miljarder för att återställa Notre Dame. Medier rapporterar live. Människor gråter. Men grupper kan också hålla ett hårt och obehagligt grepp om oss.

Våra hjärnor sorterar gärna in omgivningen i vi och dom. Denna tankefigur är ofattbart potent. Och i lägen där vi känner oss hotade ligger det nära till hands att tänka att de som inte är med oss är emot oss. Den yttersta och fasansfulla förlängningen av detta är folkmord.

Tursamt nog är människan formbar — tack vare vår natur. Vi föds tämligen biologiskt omogna med en stor hjärna som förser oss med abstrakt tänkande och empati. Därför har människan flera olika religioner och samhällsstrukturer; alltifrån samlar- och jägarsamhällen med fritt sex till religiösa diktaturer där män och kvinnor hålls åtskilda. Andra arter påvisar inte denna bredd i sitt leverne.

Detta visar att idéer, föreställningar och kultur spelar stor roll för hur vi beter oss. I en tid med globalisering, teknisk utveckling och stora demografiska förändringar är en huvudfrågeställning hur fördomsfulla flockvarelser kan lära sig att leva tillsammans. Mikael Klintman, Thomas Lunderquist och Andreas Olsson svarar förtjänstfullt på den i sin bok Gruppens grepp från ifjol:

”När allas behov att bidra till det gemensamma tillgodoses, och alla grupper blir medvetna om att alla bidrar, har vi nått väldigt långt i strävan efter det goda samhället”.

Det var också det som uppvisades när icke-fransmän och icke-katoliker sände sina kondoleanser när Notre Dame stod i lågor.

SOFIA NERBRAND
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

Alabama blues

ETIK. Abortmotståndare världen över vädrar morgonluft efter att delstaten Alabama i onsdags
Gå till Toppen