Vad gör vi med felbarheten?

GRÅSKALOR. Motsatsställningen mellan tekniska marknadslösningar och mer ideologiskt färgade livsstils- och statliga hållbarhetslösningar bör luckras upp. Självklart kan och bör människor få tycka olika, det är kärnan i vårt demokratiska samhälle skriver Erik Cardelús.

 

Hållbarhet, ordet trendar stort i dagens klimatkris. Ett vinnarord om man vill kränga prylar eller maxa sitt personliga varumärke. Eller gröntvätta som det heter när företag vill framstå som gröna på ytan snarare än rakt igenom. Men var går gränsen mellan hållbarhet och hycklande? Och vilka lever mest hållbart idag?

Låt oss börja i det enkla och välkända: att kvinnor i genomsnitt lever mer hållbart än män. Män kör exempelvis mer bil och äter mer biff. Speciellt i åldrarna 35-64 år, där den ekonomiska standarden peakar. Människor i rika länder orsakar också mer fossila utsläpp än i fattiga länder. Både kvinnor och män. Och det skulle behövas fyra jordklot om alla levde som svenskar. Allt detta är välkänt.

I konsumtionsmönstren finns paradoxer. Det säljs allt fler elbilar och hybridbilar, men bland bilköpen blir SUV:arna allt fler. Tunga bränsleslukande bilar, en efterfrågan som bilföretagen följsamt hakar på trots allt snack om modernt miljötänk.

Nästan lika slående är att de flesta klimatforskarna är män, åtminstone de som syns i rutan. Men lever de som de lär? Tydligt är att lärosäten står för mest fossila utsläpp från flyg av alla statliga myndigheter. Så här smygflygs nog en del, om vi ska låna ett av fjolårets trendande nyord.

 

Men att leva som man lär är svårt. Förbaskat svårt. Dubbelmoral, hyckleri, bigotteri, fromleri, skenhelighet, spel för galleriet, kognitiv dissonans eller bara mänsklig felbarhet. Fenomenet har många namn.

Och dubbelmoral är inget nytt. Redan Bibelns fariséer höll på med sådant. Predikade fromhet, men levde inte fullständigt hållbart vid närmare granskning. Ordet farisé kom därför att bli liktydigt med moralisk hycklare, trots att mycket tyder på att fariséerna var frommare än många andra. Men de var mänskligt felbara, precis som alla vi andra, nu som då.

Frågan är bara hur denna mänskliga felbarhet hanteras idag, i populismens och polariseringens tid. En tydlig tendens är att många tycks sila mygg och svälja kameler, för att fortsätta med ordstäven. Många uppfattar världen i svart-eller-vitt, för-eller-emot och antingen-eller. I dualistiska kategorier.

Här finns många människor som letar minsta fel och kräver perfektion hos sådana som Greta Thunberg, men samtidigt röstar på ledare som åsidosätter demokratin, miljön och sanningen. Människor som fulshoppar och tokflyger, med bortförklaringen att alla andra är hycklare eller att länder såsom Kina ändå släpper ut som mycket fossila bränslen. Cyniskt förvisso, men inget ovanligt i vår tid, då proportioner, gråskalor och eget ansvar ofta hamnar långt ner på agendan.

En ensidig tro på Marknaden, den Tekniska Utvecklingen, den Enskilda Individen, en Skamburen Hållbarhetsregim, den Strama Staten eller en Global Ekologisk Samhörighetsanda leder fel.

Vad kan vi då göra mot detta? För det första, verka för att klyftorna och låsningarna i klimatdebatten hanteras vettigare. För inget motsäger att vi gör mycket i Sverige och samtidigt inser att utsläppsjättar som Kina, Indien och USA borde göra mer. Inte heller behövs motsatsförhållanden mellan aktör- och strukturnivå, kollektiv och individ. Utan tvärtom: ju fler som samverkar, desto bättre. Alltså dags att kapa snacket om att våra gärningar bara är spott i havet, vilket skapar hopplöshet, oro och splittring. Något vi har nog av redan.

För det andra kan vi inte kräva att en människa som frontar med sitt klimatengagemang måste vara fläckfri i alla avseenden för att hörsammas. Ingen är fläckfri eller snarare illgrön. För hade vi haft perfekta människor och perfekta lösningar hade vi inte suttit i dagens dystra dike.

Även motsatsställningen mellan tekniska marknadslösningar och mer ideologiskt färgade livsstils- och statliga hållbarhetslösningar bör luckras upp, en gräns som ofta syns på höger- och vänsterskalan. Självklart kan och bör människor få tycka olika, även här. Det är kärnan i vårt demokratiska samhälle. Men en ensidig tro på Marknaden, den Tekniska Utvecklingen, den Enskilda Individen, en Skamburen Hållbarhetsregim, den Strama Staten eller en Global Ekologisk Samhörighetsanda leder fel och bygger stuprör.

Att vi sedan konstaterar att vissa – redan privilegierade människokategorier – har mer att göra i omställningen än andra, är varken oförskämt, orimligt eller vänsterpopulistiskt. Det är att använda sitt ödmjuka förnuft, något som nu behövs mer än någonsin.