PROPAGANDA. “Varken boken eller vården vi talar om har några likheter alls. Inte heller vittnar de städade, lugna och punktliga bussarna om en skenande samhällskollaps. Ännu mindre de glada förskolebarnen, de nöjda hundrastande seniorerna, det fridfullt fikande caféfolket och de flerspråkande bussresenärerna.” Erik Cardelús har läst ett nummer av högerextrema tidningen Nya Tider.
Det är en tidig morgon i mitten av februari. Luften är krispig och morgonrodnaden makalöst vacker när jag följer en närstående till vårdcentralen i kvarteret. Min närstående är invandrad och har träget och troget jobbat och betalat skatt under hela sitt liv vuxna liv i det här landet.
I receptionen blir vi trevligt bemötta, läkaren är inkännande, kompetent och tar sig tid. Hon ordnar så det direkt tas prover och åtar sig att ringa upp samma dag om det behövs.
Efter besöket går vi ut i solskenet. Klungor av förskolebarn med reflexvästar passerar skrattande och stojande förbi. Till synes nöjda seniorer rastar sina hundar i koppel. Inne på ett kafé sitter folk och fikar, en del i sällskap, andra med en laptop framför sig.
Sedan tar jag bussen genom staden, en punktlig, lugn och renstädad buss. Här hörs flera språk än svenska talas. Jag byter buss. Även denna buss är punktlig, hel och ren. Här ligger dock en tidning tydligt placerad på sätet framför mig, en ovanlig syn i dagens digitaliserade era. Tidningen heter Nya Tider, en tidskrift knuten till den högerextrema sfären.
Lite beslutsångest följer. Njuta av den vackra soliga dagen eller glutta i tidningen? Uppenbart tillhör tidningen inte min vaneläsning, inte heller sympatiserar jag med dess politiska inriktning, men varför inte ge denna skrift ett öppet och ärligt försök?
Jag tar upp tidningen. Titeln på ledaren är ”Sent ska syndaren (inte) vakna.” Det handlar om ungdomsrånen som politiker, myndigheter och media visserligen har tagit upp och är bekymrade för, men som de tydligen inte kommer att göra någonting åt. Här är övertygelsen orubblig. Värst påstås en ledarskribent på Aftonbladet vara, han med ett huvud begravt ”under årtionden av PK-floskler.” Allt rundas av med den retoriska frågan: ”Fattar han att han är medskyldig till de rånade ungdomarna?”
Så där håller det på. Så kallade Sverigevänner som svartmålar sitt land och vältrar sig i missnöje och misshaglighet. En eländeseufori, en förfallsfröjd, en katastrofkavalkad.
En känd professor i etnologi hakar på, konstaterar tvärsäkert att välfärdssamhället går under på grund av kostnaderna för massinvandringen. Parallellt sätter han på sig offerkoftan och menar att ”Vi som nu är offentlighetens pariah vinner. Vi har verkligheten på vår sida, den verklighet som undantagslöst förr eller senare tar befälet. Men underskatta inte våra motståndare. De kontrollerar medierna, de har lagt beslag på våra skattepengar, de har politiserat nationens myndigheter, inklusive rättsväsendet.” För att vara en pariah ser han ganska välmående ut, med fin skjorta och professorstitel. Han har också publicerats och förekommit flitigt i medier genom åren. Men ändå, ett offer kan vem som helst göra sig till.
På nästa uppslag informeras om att Mohammed blivit ett vanligt namn i vårt land och strax nedanför skriver en medelålders man, med flera fina titlar, att även Löfven nu erkänner att integrationen misslyckats. Men vänta nu, har detta inte varit ett medialt och politiskt mantra i 20-30 år? Vilken politiker har påstått att integrationen är en framgång?
Därefter berättas om att Folkhälsomyndigheten ”sopar coronaviruset under mattan” och att gränserna står öppna för denna fruktansvärda pandemi. Vidare sägs att polisen inte vill tala klarspråk om våldsbrotten bland unga, trots att Karin Götblad nyss kommenterat saken i tv och Nya Tider ändå vet hur det ligger till. Hur går detta ihop?
Vidare kommenteras klimatkrisen genom att professorn i meteorologi Lennart Bengtsson presenteras med sin bok Vad händer med klimatet?, en bok som jag själv läst och recenserat.
På något förunderligt sätt lyckas skribenten vrida på Bengtssons tämligen försiktiga forskarperspektiv till att bli en storslägga mot ”sensationslystna journalisters tolkningar av vetenskapen” och ”klimatforskningens alarmister”. Här sparkas på den välrenommerade klimatforskaren Johan Rockström, som ”en domedagsprofet”. Samtidigt utmålas Bengtsson som en sanningssägare ivrigt motarbetad av illvilliga och okunniga alarmister. En fråga inställer sig: har vi läst samma bok, skribenten och jag?
Det flaggas också för andra böcker – Katarina Janouchs alster med den ”sanna” bilden av Sverige och det presenteras ett historiskt tema med titeln 1683: Polska krigare räddade Europa från muslimsk invasion. Tendensen är inte svår att se.
På insändarsidan finns texten Tjyvsamhället som aldrig förr. Här beskrivs hur skribentens vän jobbar inom sjukvården och där åser hur allt spårat ur. Stölder och hot, kriminella som härjar och deras gapande familjer. Detta avslutas med tolkningen ”Det är uppenbart att här kolliderar kulturer, moral och etik.”
Går det att koka ner denna skurhink av elände? Jo, fyra saker framträder extra tydligt. För det första, i bild och ord uppvisas en stark slagsida. Här märks nästan enbart män, mest i medelålder och uppåt. Ingen är mörkhyad och ytterst få är kvinnor. Några asiater med munskydd illustrerar coronavirusets framfart. För det andra är narrativet kompakt och entydigt. Vi lever i ett samhällsförfall av stora mått, men politisk korrekt så kallad PK-media och PK-folket sopar det under mattan. För det tredje, klart är vilka som bär skulden för detta förfall och vilka som är offer. Men offerkoftan sitter snett; för offret sägs ändå sitta inne med sanningen, han är stark och kommer att ”ta befälet” snart.
Men tydligast blir att vi lever i skilda världar, skribenterna och jag. Med enormt skilda värderingar eller verklighetsbild. Att det finns olika värderingar må så vara, det blir så med demokrati, det bästa system vi har haft genom historien.
Men att våra verklighetsbilder skiljer sig så starkt, är både otäckt och oroande. För varken boken eller vården vi talar om har några likheter alls. Inte heller vittnar de städade, lugna och punktliga bussarna om en skenande samhällskollaps. Ännu mindre de glada förskolebarnen, de nöjda hundrastande seniorerna, det fridfullt fikande kaféfolket och de flerspråkande bussresenärerna. Finns allt detta alls i föreställningsvärlden hos skribenterna i Nya Tider? Eller är det en förljugen politiskt korrekt kuliss eller ett paradexempel på det segregerade svenska samhället? Oavsett vilket är det oroande. Mest oroande är ändå tanken på vad dessa så kallade Sverigevänner kommer att göra om de ”tar befälet”.
info@opulens.se
