Sexismen och kränkningarna är de vuxnas ansvar

Krönikor/Samhälle
Dragonskolan i Umeå (Foto: Fredrik Larsson)

METOO. ”Problemet är inte ungdomars attityder och uttryck. Problemet är i grund och botten en havererad vuxenvärld”, skriver Linda Lundqvist apropå en gymnasieskola i Umeå där flickor nu vittnar om hur pojkar tillsammans med lärare trakasserat dem.

I skuggan, eller kanske ljuset, av #metoo så kom häromdagen ett öppet meddelande från en förtvivlad mamma till en ung tjej som tog studenten från Dragonskolan i Umeå i år.

Ett flertal flickor vittnar om hur pojkar tillsammans med lärare trakasserat dem. Rektorn har efter att fått reda på vad som hänt inte lyft ett finger utan skuldbelagt en av tjejerna för att hon inte sagt till fler gånger. Peter Vigren, som är ordförande i gymnasienämnden, är märkbart upprörd över det inträffade, men kan ändå inte låta bli att i sin debattartikel i folkbladet poängtera ”att inte sådant här händer oftare är ett gott betyg till verksamheten.”

Jag kommer ihåg när jag gick i gymnasiet. Förvisso inte på Dragonskolan, utan på en skola drygt 10 mil därifrån. Ett annat årtusende. Första och sista veckan så bands tjejer som fångats in fast vid pelarna som gick från golv till tak. De av oss med vita tröjor var särskilt i riskzonen, eftersom vattenhinkarna som sedan hälldes över oss gav särskilt stor effekt då. Ingen av oss gick till rektorn. Våra föräldrar förmanade oss att klä oss i mörka kläder och springa fort. Vi förväntades ta det ansvar för vår situation när ingen annan gjorde det.

Det slutade givetvis inte där. Hela gymnasietiden är en lång rad minnen av ursäktat dåligt beteende. Slog man sönder något så fick man betala för det. Förnedrade man en tjej under skampåleliknande förhållanden fick man i bästa fall en tillsägelse.

Jag förstår att det är jobbigt för Dragonskolan och dess personal, och gymnasienämnden, och alla andra att det här uppdagas. Man vill ju gärna kunna slå sig för bröstet och vråla ”inte på mitt skift” när någon pratar om sexuella trakasserier och sexuellt våld mellan elever. När dessutom en hop kollegor, anställda, varit en del av det så blir ju situationen minst sagt prekär. Men det gör inget att det känns jobbigt. Skolan pratar ju ofta om konsekvenser av handlingar. Att det känns riktigt jobbigt är en helt rimlig konsekvens av att svika de ungdomar som anförtrotts en.

Problemet är inte ungdomars attityder och uttryck. Problemet är i grund och botten en havererad vuxenvärld. En rektor som tycker att det hela är tjejernas ansvar. Lärare som tycker att det är lämpligt att småflirta med de barn han har ansvar för. Alla som såg och inte sa ifrån. Och en ordförande för gymnasienämnden som tror att det här är en enskild händelse, enbart baserat på att det bara är en person som öppnat käften. Utan något som helst statistiskt underlag. Att försöka ta reda på fakta och sedan åtgärda vore att ta frågan på allvar.

Jag gick i gymnasiet i slutet på 90-talet. Ingen ställde sig på vår sida när vi var dem som var utsatta. Nu är min generation vuxna. Nu är vi de lärare, rektorer och politiker som för våra normer och värderingar vidare.

När vuxna förminskar gymnasietjejernas upplevelser så är det inte för att tjejerna har fel. Däremot har väldigt många vuxna aldrig själva tagit itu med sina känslor runt att stå där fasttejpad och förnedrad. Eller att stå där bredvid och inte öppna käften som en feg medlöpare. Vuxenvärlden skriver policydokument för att kunna gömma sig bakom för att det är så satans obehagligt att återigen vara i situationen där man måste ta ställning i faktiska övergreppssituationer.

Vi har blivit äldre, erfarnare, och lite gråhårigare. Men ryggraden har inte växt ut på alla än. Det måste vi ta ansvar för nu och åtgärda.

LINDA LUNDQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen