Politikens fjällbjörkar

Krönikor/Samhälle
”Jag är som en fjällbjörk!” Montage: Opulens

TRÄDMETAFORER. Är det fler politiska fjällbjörkar vi behöver i politiken. Räcker det inte med granar, ekar och tallar? undrar Erik Cardelús apropå att en politiker nyligen liknade sig själv vid just en fjällbjörk.

 

 

Det sägs ofta att vi är ett naturnära folk. Att mycket av den svenska kulturen och kynnet kan kopplas till just naturen, vilket bland annat avspeglar sig i att så många svenska egennamn kan härledas till djur och natur, exempelvis Sten, Björn och Stig eller Ekberg, Grankvist och Lövström.

Nyss gick en svensk toppolitiker som hamnat i blåsväder ut och liknade sig själv vid en fjällbjörk. För fjällbjörkar står kvar när det blåser hårt och kallt där upp på kalfjället. Bakgrunden var en klassisk intressekonflikt där vederbörande enligt flera bedömare satt på två stolar, dels ett arbete som EU-parlamentariker och dels ett par styrelseuppdrag. Upplägget gillades i alla fall inte av det egna partiet och politikern petades ner som första namn i det kommande EU-parlamentsvalet.

Oavsett övriga åsikter om politikern ifråga, kan man undra om fjällbjörk verkligen är det bästa man kan vara inom politiken. Finns det inte bättre träd att efterlikna i det svenska landskapet?

För som bekant växer fjällbjörkarna högt uppe på fjället, på platser där inte mycket annan växtlighet finns. Det är en isolerad terräng, högt över alla andra träd.

I samma parti har nyligen en annan ledamot låtit skattebetalarna rycka in och fylla på den överhyra som tagits ut då sambons lägenhet hyrdes ut. Ett hyresupplägg som gett god personlig vinst och motsvarande förlust till skattebetalarna.


Även här lät sig inte politikern rubbas och agerade fjällbjörk, trots mediedrev och misstroendeförklaring från det egna partiet. I nuläget verkar det som om resterande delen av mandatperioden kommer att tillbringas som politisk vilde. Eller politisk fjällbjörk.

Med tanke på att tilltron till politiker och det politiska systemet länge varit i gungning, att det allt oftare talas om en kritisk spricka mellan folket och eliten, vilket öppnar för polarisering och framgångar för utkantspartier och demagoger, kan man ställa sig frågan om det verkligen är fler politiska fjällbjörkar vi behöver. Räcker det inte med granar, ekar och tallar? Stabila träd som växer mitt ibland oss, men som ändå känner av de vindar som blåser.

ERIK CARDELÚS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen