Noterat: Om vikten och vådan av tvetydiga symboler

Samhälle.

SYMBOLIK. När Dagens Nyheter i onsdags skrev om en aktuell tv-film valde man, säkert medvetet och med avsikt, en bild ur den som kan tolkas på flera sätt. Till vänster om sverigedemokraten som filmen följer under ett år ser man ryggen på en odalman med höjd lie. En sådan håller han också själv, med fingrarna i farlig närhet av den skarpslipade eggen. Det är väl inte särskilt troligt att han dagligdags går fram över en slåtteräng. Redskapet är där mindre för vardagsbruk än för den emblematiska funktionen: här ska rakas rent och skäras jäms med marken.

En bok jag är säker på att Mattias Karlsson (det är om honom filmen handlar) varken läst eller känner till skulle jag gärna sätta i hans händer, om han har dem kvar efter att ha fingrat på lien: den lärde lundaprofessorn Carl Fehrmans studie Liemannen, Thanatos och Dödens ängel. I den skulle han hitta en av de många bilddikterna från barocken där texten är satt som ett benrangel med höjd lie, en bild på döden som handfast påminnelse om livets ändlighet.

Det var kanske ett passande redskap som politikern på yttersta högerkanten valde. Alternativt kunde han haft i sin hand det spöknippe som var populärt i Italien på trettiotalet och som finns kvar på svenska polisers kasketter. Eller kanske en skära? Nej, den och hammaren är redan upptagen på yttersta vänsterkanten. Inte heller vet jag om han är beläst nog att känna igen ett par boktitlar, Olle Hedbergs Skära, skära havre och Agneta Klingspors Inte skära, bara rispa — en efterföljansvärd devis för alla arga politiker. Men helst skulle han förstås ha låtit sig fotograferas med ett järnrör i näven.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER