Nollvision mot självmord: lär människor hantera ensamhetskänslan

Debatt/Samhälle
Foto: Pexels / Pixabay.com

ENSAMHETSKULTUR. Digitaliseringen för med sig en motarbetad ensamhetskultur som måste erkännas i en satsning på nollvision mot självmord, skriver Christoffer Andersson.

 

 

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL 

Du uppmanas att fortsätta “no matter what”, lockas in i alla möjliga gemenskaper och du klarar dig fint med att låta andra tänka åt dig. För att möta nollvisionen mot självmord krävs en kulturell och ideologisk satsning för att lära människor att ensamhet inte är farligt. Psykisk ohälsa uppstår inte för att någon har sagt åt dig att må dåligt, men det är lätt att glömma att subjektiva upplevelser och implicita budskap ofta har lika stor kraft som explicita erfarenheter.

Att nämna ensamhet i positiva ordalag är kontroversiellt, för ensamhet är någonting samhället försöker bekämpa med alla medel. Jag är medveten om att människor är olika, och att människor har olika sociala behov och förutsättningar, men för att angripa frågan om självmord och psykisk ohälsa saknas relevanta frågor på agendan. Samhället bekämpar ensamhet, samtidigt som digitaliseringen gör människor mer ensamma. Behovet av social bekräftelse slår i taket, ensamhet blir en defekt och ingen är mer medveten om det än den som är ensam utan att vilja vara det.

Prenumerera på Dagens Opulens gratis!

4-5 artiklar fem morgnar i veckan.

 

 

Som jag ser det finns det två vägar att gå: lär människor att hantera ensamhet, eller vänta tills evolutionen har sorterat ut de som föredrar ensamhet.

Om det är någonting som bör göras för en satsning på nollvisionen mot självmord är det att lära människor hantera känslan av ensamhet och sluta klä in allt i föreställningen om att gemenskap är nyckeln till allt. Jag stängde ner mitt facebookkonto och slutade med sociala medier för några månader sedan, och jag upplevde en ensamhet som fick mig att tänka på hur missbrukare måste uppleva abstinens. Ensamhet räddade mitt liv, men den ensamhetskänsla som uppenbarade sig när jag stängde ner och “försvann” var nästan sjuklig.

Nu sitter jag a posteriori och funderar på hur det måste vara för en människa som inte klarar av att vara ensam. Den sjukliga ensamheten bakom sociala mediers digitaliserade gemenskap leder till psykisk ohälsa och i vissa fall självmord, och det måste vi sluta blunda för om vi vill ta nollvisionen mot självmord på allvar.

Kommunikationsteori har blivit ett viktigt och betydelsefullt ämne för att så få hinner med mer än förnimmelsen av andra människor baserade på spontana eller inlärda ordval, tonlägen, kroppsspråk och ansiktsuttryck, även om det nödvändigtvis inte säger mer om en individ än vad som är sant där och då. Kontentan blir att människans grundläggande komplexitet förenklas och formas för att passa kulturella och kommersiella ideologier.

Det är problematiskt att prata om, men gemenskap är inte lösningen på allt. Digitaliseringen för med sig en motarbetad ensamhetskultur som måste erkännas i en satsning på nollvision mot självmord. Ensamhet och gemenskap är extremer i frågan om psykisk ohälsa, och vägen till den gyllene medelpunkten kommer att kosta många liv om vi fortsätter blunda för det.

CHRISTOFFER ANDERSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen