“Min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av demokratin”

ÖPPET BREV. “Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?”, skrev Torsten Rönnerstrand i sin anmälan i Opulens av Göteborgs Dramatiska teaters Sokrates död. Hans Blomqvist, pjäsens manusförfattare och regissör värjer sig i detta öppna brev mot den beskrivningen.

Hej Torsten! 

Tack för din recension av Sokrates död. Jag tyckte om den eftersom du kunnigt sätter in vår föreställning i ett större sammanhang och – som den ende recensenten hittills – uppmärksammar att det rör sig om ett idédrama. Låt mig bara göra några kommentarer.

Jag är medveten om att det mesta talar för att verklighetens Sokrates inte var någon anhängare av den athenska demokratin. Det brukar till exempel hävdas att Platon hämtade inspiration till Staten från sin lärare. Verklighetens Sokrates var inte heller omedveten om – han ägnar en betydande del åt saken i försvarstalet – att athenarna förebrådde honom för att hans lärjunge Kritias stod i spetsen för de trettio tyrannerna som 404 f Kr avskaffade demokratin och med järnhård hand styrde Athen under ett helt år efter det misslyckade kriget mot Sparta. Så det verkliga skälet till att Sokrates ställdes inför rätta kan mycket väl vara att han ansågs vara – och kanske verkligen var – motståndare till den athenska demokratin. Hur det än ligger till med den saken klingar det egendomligt ihåligt när Sokrates i dialogen Kriton förklarar att han av respekt för staten och lagarna ämnar ta sitt straff.

Nu till min pjäs Sokrates död. I din recension uppmärksammar du en passage där filosofen yttrar sig om diktatur. Låt mig citera det aktuella avsnittet ur manuset:

Sokrates:
Det var hårda ord min flicka. Men du har rätt. Därför är du också den enda som kan förstå vad jag håller på med här. Det är inte av respekt för staten och lagarna som jag tar mitt straff. Jag vill höja ett varningens finger. Staten kan vara ett vidunder. Och värst är den när den visar upp ett mänskligt ansikte. När den i demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare. Det var på sätt och vis bättre under diktaturen.

Aspasia:
Har du mist förståndet? Har du gått och blivit förespråkare för diktatur?

Sokrates:
Nej, hur kan du få för dig något sådant? Jag menar bara att under diktaturen var medborgarna vaksamma. Då gjorde de motstånd. Även med fara för sitt eget liv. Nu slumrar de och tror att allt är frid och fröjd. Det jag gör nu är att visa att allt inte är frid och fröjd. Det finns inget sätt för mig att säga det. Det måste visas. Det som kan visas kan inte sägas. Det som kan…

Aspasia:
… sägas kan inte visas Du är alltså en sådan räv att du tänker offra ditt liv för att göra – en poäng. Ingen poäng är värd ett sådant pris.

Sokrates:
Tja. Man kan dö av flunsa. Då dör jag hellre av att göra en poäng.

Du undrar vad syftet är med att skildra Sokrates som en – och nu är det dina ord – ”sympatisk antidemokrat” som säger sig ”föredra diktatur framför demokrati”. Jag värjer mig mot de formuleringarna. Jag tycker inte att man av det aktuella citatet ur manus kan utläsa att de har fog för sig. Det som enligt min Sokrates var bättre under diktaturen var ju inte diktaturen som styrelsesätt utan det motstånd den framkallade mot överheten. När jag skrev de där orden ekade förresten Jean-Paul Sartres ord om att fransmännen aldrig varit så fria som under naziockupationen, och när Aspasia förskräcks av yttrandet låter jag Sokrates försvara sig på ungefär samma sätt som Sartre försvarade de där paradoxala orden.

Däremot finns det fog för att dra slutsatsen att min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av det vi kallar för demokrati. Begreppet demokrati betecknar ju dels en typ av beslutsfattande, det vill säga majoritetsstyre, dels en uppsättning principer som kan sammanfattas i Förenta Nationernas stadgedeklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det första begreppet har med formerna för demokratin att göra. Det andra har med innehållet i demokratin att göra. Min Sokrates är bekymrad över att staten i ”demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare”. Det varningens finger han säger sig vilja höja handlar om risken att under demokratiska former, det vill säga via majoritetsbeslut, fatta odemokratiska beslut. Alltså sådana beslut som inskränker människans fri- och rättigheter. Sådant har hänt i historien. Och kan hända igen.

Det är mig helt främmande att göra plakatteater och att således göra ovanstående tankar om demokratins form och innehåll explicita. Jag vill att min Sokrates ska erbjuda tuggmotstånd. Jag blir däremot riktigt orolig om det i min pjäs – och nu är det åter dina ord – ”finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern”. Inget roligt sällskap att hamna i. Och jag kan inte se att min pjäs ens möjligen motiverar att du placerar mig där.