ÖVERGREPP. Det är varken konsten eller sanningen, lika lite som juridiken, som är Leaving Neverlands viktigaste bidrag eller ärende. Robson och Safechucks berättelser är, framför allt, en lektion i Stockholmssyndromets psykologiska mekanismer vid sexuella övergrepp, skriver Nette Wermeld Enström.
Som affärsman liknades Michael Jackson med Steve Jobs. Han arbetade strategiskt, målmedvetet och marknadsfokuserat. Som artist ägde han konsten att ständigt förvandlas och förnyas, väl instuderad på sin breda skara av anhängare och unga fans.
Snart tio år efter Michael Jacksons död har hans talanger, marknadsföring och musik, bleknat i ett nytt sken av anklagelser om sexuella övergrepp. Liknande utsagor kantade Michael Jacksons karriär under dess sista decennier, men avfärdades rättsligt och fick aldrig andra konsekvenser än ökad musikförsäljning — och förstörda liv för de många som vittnat mot honom.
I dokumentären Leaving Neverland, som nu visas på SVT Play, är det varken affärsmannen eller artisten Michael Jackson som äger fokus. Det gör istället Wade Robson och James Safechuck, som turnerade med Michael Jackson som barn och vilka tidigare vittnat till Michael Jacksons försvar när han anklagats för pedofili.
Att Robson och Safechuck, idag vuxna män, har ändrat sina berättelser är inte sensationellt. Inom forskning om sexuella övergrepp har det länge varit känt att offer ofta försvarar sina förövare, särskilt om de har en nära relation.
Som ”ett hemligt kärleksförhållande” ingen annan kan förstå. Det är så både Robson och Safechuck beskriver att de länge uppfattade sina relationer med Michael Jackson. Och än idag, uppger de båda, kämpar de med skuldkänslor gentemot sin döde förövare och inför valet att berätta om övergreppen de en gång tog för kärlek.
Michael Jackson var centrum i sina offers unga världar. Han satsade särskilt på att ge barnen en exklusiv känsla av att vara utvald, bland annat genom att skapa starka band av lojalitet och konstruera ett ”du och jag mot världen.” Både Robson och Safechuck beskriver hur Michael Jackson, vilket i efterhand ter sig synnerligen strategiskt, vände barnen emot sina egna familjer. Särskilt mammorna.
Michael Jackson var nämligen strateg. Genom att manipulera över tid och rum lyckades han emotionellt distansera sina offer från andra förebilder. Allt för att kunna inleda och utveckla de sexuella övergreppen utan att vare sig barnen eller omgivningen förstod vad det handlade om. De som trots allt såg och förstod, till exempel personer från hans egen omgivning, tystades.
Övergreppen kunde pågå utan tvång och hot, i åratal. Både Robson och Safechuck beskriver att de inte önskade något mer än att vara idolen nära och till lags. Det var som en förälskelse, berättar de, ur ett behov av att bli sedd och bekräftad. Och när Michael Jackson inte förgrep sig på dem sexuellt, vittnar Robson och Safechuck, var han den snällaste och roligaste och mest omtänksamma personen som tänkas kan.
I P1 Kultur den 11 mars säger filmkritikern Emma Engström att Leaving Neverland är ”en ensidig film” som bör ”tas med en nypa salt.” I likhet ned många av dokumentärens amerikanska belackare, bland annat representanter för Michael Jacksons bolag och fans, beklagar sig Emma Engström också över ”bristande kritik” mot ”de påstådda” övergreppen. Det är ett underligt omdöme för att komma från en filmkritiker som i nästa mening hävdar att ”vare sig konsten eller sanningen gynnas” av liknande berättelser.
I det här fallet har konsten gynnats genom att ifrågasätta och misstänkliggöra offer, alldeles för länge. I det här fallet har sanningen offrats på grund av omvärldens kollektiva förnekelse, alldeles för länge.
Men det är varken konsten eller sanningen, lika lite som juridiken, som är Leaving Neverlands viktigaste bidrag eller ärende. Robson och Safechucks berättelser är, framför allt, en lektion i Stockholmssyndromets psykologiska mekanismer vid sexuella övergrepp.
info@opulens.se
