Medierna ska inte vika sig för lynchmobben

Media/Samhälle

UTHÄNGNINGAR. Att upplevda offer hänger ut sina förövare med namn är begripligt men de lynchstämningar som följt i spåren av den viktiga #MeToo-kampanjen är skrämmande och seriösa medier måste dra tydliga gränser.

Uthängningar av brottsmisstänkta har blivit allt vanligare i medierna. Detta trots att svenska journalister själva faktiskt har en återhållsam inställning vad gäller namnpubliceringar. I samband med evenemanget Nordiska Mediedagar för ett par år sedan gjordes en undersökning där 1 860 skandinaviska journalister själva fick vara på en rad olik frågor, däribland några kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av rättsfall.

De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde 16 procent tänka sig att hänga ut den misstänkta. När det handlar om övergrepp mot barn ville bara hälften, åtta procent av journalisterna i vårt land, gå ut med namn innan dom.

Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning. Det råder ett uppenbart allmänintresse att medierna i sådana fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Detta för att exempelvis motverka att felaktiga och för demokratin och medborgare skadliga konspirationsteorier florerar i samhället. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis och gjort nåt snaskigt, som exempelvis drogrelaterad kriminalitet eller sexuella övergrepp.

Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?

Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men vi riskerar vi ett race mot botten där olika hatiska nätaktörer sätter dagordningen. I det fortfarande relativt nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.

Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Mangs och Behring Breiviks bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om kändisars eventuella partyknarkande.

I diskussionerna kring #MeToo har det framförts högljudda krav på att de etablerade medierna ska hänga ut  diverse kända personers påstådda sexuella övergrepp. Den viktiga kampanjen har redan solkats ned av att tusentals användare på de sociala medierna, utan en susning om de faktiska förhållandena, jagar även personer vilka redan prövats rättsligt. Det finns förstås ingen anledning för seriösa medier att ge vika för dessa mobbfasoner.

STEFAN BERGMARK

Alla artiklar av Stefan Bergmark

Stefan Bergmark är chefredaktör för Opulens. Norrlänning men sedan sekelskiftet bosatt i Malmö. Stefans yrkesmässiga bakgrund är från olika fanzines, tidskrifter samt oberoende medier och som frilansjournalist har han främst skrivit åt dagstidningarnas kultursidor. Stefan har också varit redaktör för ett par böcker samt fått tre antologier med krönikor utgivna. Mer om och av Stefan Bergmark: www.stefanbergmark.se

Det senaste från Media

Gå till Toppen