UPA For The Win

Media
UPA For The Win. Bildkälla: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

FÖRR OCH NU. Ivo Holmqvist skriver om forna dagars anonyma recensenter och ledarskribenter samt bjuder på en idé till dagens räddhågade redaktörer. Ett förslag om hur de kan friskriva sig från ansvar.                         

 

 

Det dröjde innan artiklarna på ledarsidorna i svenska dagstidningar undertecknades med skribentens namn även om de som läste ledarna i Dagens Nyheter från 1946 fram till 1963 visste vem som höll i pennan: Herbert Tingstens attackiver och frustande stridslystnad lyste genom. Torbjörn Vallinder, senare docent i Lund, har beskrivit i en uppsats i Statvetenskaplig Tidskrift hur stolt han var när en ledare han skrivit i DN antogs vara Tingstens: ”Som ledarskribent var Tingsten naturligtvis en förebild för medarbetarna… När någon av mina ledare blev tagen för en ”tingstenare” av en lundastatsvetare, blev jag givetvis både överraskad och stolt.”

På samma sätt var det ofta kutym förr att inte ha med namnet på den som skrivit en bokrecension, eller också nöjde man sig med en intetsägande initial. Det tog många år innan Times Literary Supplement lättade på den anonymiteten. Om en liknande sed i svensk press kan man läsa i Per Rydéns magistrala Domedagar, Svensk litteraturkritik efter 1880. Det här kom jag att tänka på eftersom Melker Garay häromdagen med glimten i ögat reflekterade över en reservation som sedan en tid verkar vara obligatorisk i Svenska Dagbladet.

Fortsätt

 

Invid varje artikel som sätter betyg på ny konst, musik och litteratur på den tidningens kultursidor står detta: ”En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”. Man kan tycka att tidningsläsarna kunde slippa att få denna truism skriven på näsan, men kanske finns det, som Garay skriver, ”läsare som fått för sig att recensenternas inte sällan tvärsäkra omdömen om kvalitativa egenskaper hos konstnärliga verk utgör objektiva sanningar.”

Efter att ha farit runt en stund på nätet kan jag konstatera att nästan likalydande brasklappar förekommer hos många av SvD:s kolleger. I Dagens Nyheter: ”Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.” Och i Expressen: ”Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.” Likaså hos konkurrenten: ”Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.” Och i Göteborgsposten: ”Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.”

Garays ironiska slutkläm är värd att citera: ”Denna skyndsamhet att ta läsaren ur objektivitetens villfarelse — med hjälp av den oförtäckt idiotförklarande rutan — visar med all önskvärd tydlighet på ett synnerligen redaktionellt gott omdöme. Därtill visar den på hur angeläget det är att skola de intet ont anande läsarna i att subjektivitet, om än i en reglerad och traditionsförankrad framvuxen praxis, genomsyrar varje enskild recension.”

Men varför plötsligt denna räddhågade försiktighet i både de större och de mindre drakarna? (Såvitt jag kan se avstår man dock från den i både Sydsvenskan och Upsala Nya Tidning, och säkert också på andra håll). Se här ett försynt förslag: byt ut den krystade formuleringen om att åsikterna i artikeln enbart är skribentens mot tre bokstäver att huka sig bakom när stormen hotar, den kombination som bland annat används när medlemmarna i en bostadsrättsförening skyddar sig mot kollektiva krav: UPA, utläst Utan Personligt Ansvar.

IVO HOLMQVIST
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Media

Gå till Toppen