Låt den rättvise komma in – Leif GW Persson, media och rättssäkerhetskulturen

Media

SAMHÄLLE. ”Dömandet efter lag kan inte äga känslo- eller intressestyrda sidoblickar varken på person, dennes ställning eller intressen, i relation till sakfrågan”, skriver Benny Holmberg.

Vad får Leif GW Perssons överprövningar av brott i media för konsekvenser för rättssäkerheten och den allmänna rättsuppfattningen? Ska inte en domstols utslag ligga fast? Ska den rättvise Leif GW Persson ta sig an godtyckligt utvalda rättsärenden för att ställa allting till rätta? Är denna överprövningsexklusivitet i media en akt vi bör vänja oss vid?

Rättssamhällets tillvägagångssätt och utslag måste alltid nagelfaras och ifrågasättas. Dock måste någon form av officiell varaktighet och gedigen substans i domens värde och påföljdens exekutiva kraft garanteras och respekteras i dessa processer. Den enskilde medborgaren måste kunna lita på att så sker. Rättssäkerheten är viktig för oss alla oavsett om vi är brottsoffer, anhöriga, misstänka, dömda, frikända, eller bara oskyldiga samhällsmedborgare. Vår uppfattning och tro på att rättssäkerheten garanteras är viktig.

Att i media offentligt peka ut en redan frikänd människa som skyldig bidrar till att undergräva medborgarnas förtroende för de rättsvårdande myndigheternas förmåga att upprätthålla rättssäkerheten. Därtill är det ödesdigert för den frikände och dennes anhöriga och kan få oerhörda följder beroende på brottets art.

Vi kan devisen om att ”den åtalade är oskyldig tills motsatsen bevisas”.

Här gäller också att ”den frikände är oskyldigt dömd enligt domstolen och skall så behandlas och respekteras”.

Visst kan och bör domar ifrågasättas. Men detta ska ske i ordinarie juridisk ordning i en för ändamålet inrättad domstol. Rättssäkerheten kräver det. Annars uppstår kaos i rättssamhället.

Ett aktuellt exempel är rättsfallet där kriminologen och polisprofessorn Leif GW Persson går ut i TV 4 och ”dömer” en redan frikänd man som skyldig till mord. Professionen har redan rest invändningar mot Perssons agerande. Den frikändes advokat Peter Althin har reagerat starkt. I en debattartikel i Aftonbladet, 20 april 2017, kritiserar han Leif GW:s hantering av den frikände personen: ”Leif GW Persson kan man säga mycket gott om. Han har som få andra lyckats förmedla kriminologins grunder till en bred allmänhet. Men när han leker polis och därtill gör sig själv till medium, åklagare och domare, som i tisdagens program i TV4, blir det både fel, kränkande och osmakligt.

Det var ett uppenbart rättsövergrepp mot en av domstol frikänd medborgare. /…/ Jag är ordentligt insatt i fallet eftersom jag var den utpekade mannens försvarare. Därför vet jag varför åklagaren inte tog målet vidare till hovrätten efter att en enig tingsrätt hade frikänt min klient för mord. /…/ Men Leif GW Persson gör sig under en timme i TV4 till polis, medium, åklagare och domare. Och kommer fram till att den utpekade mannen tveklöst har mördat sin sambo.”

Till att början med kan man konstatera att lag gäller i vårt land enligt legalitetsprincipen. Nulla poena sine lege (inget straff utan lag) och nullum crimen sine lege (inget brott utan lag). Det betyder att det för att någon skall kunna dömas för ett brott krävs ett lagstadgande om detta. Om det finns en lag kan en person dömas. Med andra ord inget brott utan lag.

Rättssäkerheten vilar på lagarna. Att de gäller. Att de följs. Och lagarna är inte känslosamma.

Lagarna är nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där finns inga poetiska promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga oasers prunkande växtlighet spirande bland paragrafer och förordningar. Lagen är formulerad och utformad efter hård rättspraktik. Där finns endast karg, juridisk mark, obevuxen och torr, död på annat liv än stryktålig juridisk materia. Där kan ingen känslosam förbuskning ske, inget mentalt sly gro. Där finns inget frodigt tankefoder eller syresättande liv att tillhandahålla. Mellan lagarna rinner inga små bäckar av känslosörja, och där finns inte heller någon lyrisk skönhet eller imposant poesi av absolut sanning, inte heller kan påföljderna äga ett ödmjukt tillmötesgående i någon sorts servil eftermiddagsstämning av inställsam beredvillighet.

Istället härskar den paragrafiska exekutivitetens obevekliga ohörsamhet, isad av dess kyliga norm. Här faller bilan obevekligt ned av sin egen juridiska domslutstyngd allt eftersom lagarna överträds. Den juridiska eggens fiskala skärpa är slipad och grann och lyser blåvass mot det bleka eftermiddagsljuset. Det härdade individualpreventiva stålet är i bruk, och lagens allmänpreventiva överblick omsluter allt och alla.

Det gäller bara att i görligaste mån följa lagen.

Dömandet efter lag kan inte äga känslo- eller intressestyrda sidoblickar varken på person, dennes ställning eller intressen, i relation till sakfrågan. När en dom väl har fallit bör samhället enligt gängse rättssäkerhetsprinciper respektera det rättsliga utfallet.

Denna respekt för lag och domslut gäller även den enskilde medborgaren.

Om ett bestridande av domen skall ske bör det hanteras i ordinarie juridisk väg i domstol genom överklaganden. Till detta förfarade finns lagbestämda ordningar i lagbokens rättegångsbalk. Man går till högre instans, från tingsrätt till hovrätt, från hovrätt till Högsta Domstol. Den frikände måste efter domen garanteras sin frihet, trygghet och ro även i socialt och mentalt perspektiv. Här kan man inte dagtinga med rättssäkerheten.

Därför är det offentliga förkastandet av frikännande domar en mycket vansklig verksamhet, även om den utförs av en kriminolog eller polisprofessor med erkänt kunnande inom professionen. I den allmänhetens ögon och öron blir det inte bara ett underkännande av den enskilda domen, vilket för med sig konsekvenser för den utpekade socialt och mentalt och även för dennes anhöriga. Det blir också ett underkännande av rättssamhället, vilket ger ringar på vattnet eftersom Persson enligt egen utsago bara tar upp rättsvidriga domar. Detta ger en negativ bild av rättsväsendet. Balansen mellan det felaktiga och det rättmätiga blir missvisande.

Här kan man konstatera att lagstiftningens form och uttryck, i såväl utredningshänseende som straffskalor och dom, bygger på lång empirisk erfarenhet och praktisk rättskipning. Det finns alltså all anledning att erinra om och påpeka varför man inte dömer på hörsägen, i grym godtycklighet i offentligheten på ett torg eller en fotbollsstadion, två arenor på vilka vi sett alltför skrämmande straffexcesser hos brutala diktaturer.

Utan att dra direkta paralleller kan vi i linje med detta inte heller låta domarna flyga på lätta mediavingar i en TV-studio där det angripna domslutet luckras upp och ifrågasätts på den juridiska grund som en TV-programmakare utropat till ”brottsligt ärende” eller liknande. Detta oavsett om man i programmet kan känna igen oerhört väl bevandrade, ytterst skickliga, styva juridikuttolkare som ligger nära domstolarna i professionen, till exempel kriminologer, polisprofessorer eller andra akademiskt bevandrade rättskunniga.

Medborgaren ska kunna sova lugnt i relativ rättstrygghet.

Föreställ dig följande. Du blir på grund av olyckliga omständigheter oförklarligt gripen och åtalad för något du inte känner någon som helst beröring med vare sig i skuld eller närhet. Du har bara råkat befinna dig på fel plats vid fel tillfälle. Du frikänns dock eftersom rätten anser att du utom varje rimligt tvivel är oskyldig som ett lamm. Men. Om då en Leif GW Persson läser igenom din dom och tycker sig se svagheter, går i genom fallet och dömer dig i direktsänd TV, trots den friande domen! Då blir du dömd i det offentliga. Kedjad vid den mediala kyrkbacken. Slagen i offentlighetens bastanta järn. Stenad i det sociala eftermälet.

Detta öppnar för än mer obehagliga sociala processer ute i samhället för den utpekade, eftersom risken finns att folk hetsas att ta till ståndrätt, att folk tar lagen i egna händer.

Motsatsen kan också ske. Leif GW Persson undersöker huruvida domen mot rättsläkarna och obducenten i det så kallade da Costa-målet var ett justitiemord. Här leder Persson undersökning till att han helt frikänner de två läkarna. Samma sak gäller den dömde seriemördaren Thomas Quick vars erkännanden snart ansågs vara helt gripna i luften och etablerade med beredvillig hjälp och sekondering av flera rättsvårdande personer.

Är det inte bra att de tvivelaktiga domarna rivs upp? Att den rättvise Leif GW Persson hjälper oskyldiga till upprättelse? Jo visst. Men det finns ju till exempel journalister som Gub-Jan Stigson på Dala-Demokraten som är helt övertygad om Quicks skuld i alla de uppräknade mordfallen! Och det finns jurister och andra sakkuniga som inte delar GW Persson andra analyser. Som till exempel ovan nämnde Peter Althin.

Vem kan man då lita på?

Det är den centrala frågan.

Vi kan inte ha en extra överprövande domstol i TV. Och om vi ska ha det måste vi lagstifta och auktorisera och upphöja den rättvise Leif GW Perssons TV-domstol till en överprövningsdomstol med högre dignitet än Högsta Domstolen.

Nu är det inte så. Leif GW:s överprövningar äger ingen jurisdiktion. Därför bör han inte peka ut frikända som skyldiga eller tvärtom, utan låta domstolarna hantera ärendet enligt vedertagna ordningar. Detta gäller oberoende om ”han har rätt”. Det är därför vi har ett rättssamhälle med rättsliga institutioner, domstolar och en rättslig krets av polis, åklagare, domare och advokater som ser till att processen får dignitet. Det viktiga för rättssamhället är att det sker i former som är fastställda och ordnade i lagen och beskrivna i rättegångsbalken och brottsbalken.

Vi kan ju inte lita på att det alltid finns en Leif GW Persson till hands. Vi kan inte låta varje dom ligga publikt öppen och möjlig att överklaga utanför domstolar, eller att en allmänhet bestående av till exempel journalister, rättsbevandrade kriminologer eller rent av ivriga privatspanare och andra ges rätt att offentligt överpröva domarnas halt och personers skuld/oskuld.

Rättssäkerheten är här den blodiga bölden. Det öppna såret. Där måste det finnas en sanning som varar, som tycks vara omutbar. Inte i sitt innehåll då detta innehåll alltid är absolut i sin relativitet men aldrig kan garanteras vara ”sant”, utom i sitt stipulerande förfarande. Domen måste äga högsta kvalitet i sitt utförande, i sin rättsliga konsekvens och i sin bestående fiskalitet, i den bemärkelsen att den ligger fast. Att den dömde får fängelse och den frikände går fri, även från misstanke.

Att Leif G W Persson inte får misstänkliggöra en frikänd människa offentligt genom att påstå att vederbörande är skyldig, bara för att han ”tror” det. Detta oberoende av om Leif GW har rätt eller ej. I tanken blir annars detta överprövande av skuld i Leif GW Perssons regi till ett orättsäkerhetens mentala och sociala blodbad för den utpekade, särskilt om om det brott han eller hon står åtalad för är ett ohyggligt och i allmänhetens ögon och hjärta motbjudande brott.

Konsekvensen av Leif GW Persons överprövningsprocesser i media blir att idén om den offentliga ståndrätten sprider sig, att GW:s överprövningar i kvällspress och offentliga brottsouvertyrer i TV blir var mans egendom, att ärenden går ner i minsta grannskapsnivå i sin orättsäkerhet, att tvivel på domstolars rätt blir allmän rätt, att oskyldiga blir skyldiga i känslostyrda processer ute i det allmänna, oberoende av domstolars domar.

Att GW Persson i förlängningen undergräver rättssamhällets auktoritet i allmänhetens ögon och domstolarnas trovärdighet i synnerhet.

Den absoluta sanningen i domsluten måste vara oberörbar. I sin rättvisa är den en illusion, så till vida att dess absoluta sanning inte går att garantera. Men den är en illusion vi måste tro på.

Vi önskar en ren dom, en fin sanning. En sanning utan solk och smolk. En sanning lätt för oss att bära. Utan anknytningar eller apostroferingar. Utan obalans men med substans. En sanning av detta slag kan dock aldrig äga mer än sin relativa relevans och substans i bevisföringen trots sin obevekliga konsekvens i straffutmätningen. Domstolsutslagen kan vara oklanderliga utan att för den skull vara absolut rättvisa till sitt innehåll. Vår rättvisa är nämligen – återigen – relativ. Därutöver är lagen vad avser fiskaliteten oomkullrunkelig, genuint definitiv, avgörande och exekutiv, men, alltså, generellt i sin sanning relativ.

Rättssäkerhetens vara är en abstraktion vilande på vår tillit till domstolars handlande. Låt domstolarna döma!

BENNY HOLMBERG

 

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Media

Upprepningarnas kavalkad

STJÄRNGLANS. ”Säljer då denna kändishysteri? Lockas läsarna av löpsedelstexterna om stjärnornas och