ALLMÄNINTRESSE. “Kan klimatfrågan verkligen reduceras till PR? Vilka är i så fall vinnarna och förlorarna? För PR implicerar ju att det finns en produkt, vars värde blåses upp genom en massa förföriskt snack.” Erik Cardelús om att Greta Thunberg igår söndag var chefredaktör för DN för en dag.
I söndags lånade Dagens Nyheter ut sitt chefredaktörskap åt Greta Thunberg. Upprinnelsen sägs vara Gretas kritik mot medias klimatrapportering, vilket öppnade redaktionsdörren för henne. Reaktionerna dröjde inte. Enligt Greta själv var det ”vansinne”, men ändå nödvändigt. En kula för läget. Krisläget. Samma dag – i P1:s God morgon världen – kommenterades saken i en journalistpanel. Två av panelisterna talade om ett PR-trick, som äventyrade den redaktionella integriteten. En tredje part menade att specialnummer med gästredaktör är vanliga i media, inte minst utomlands.
Mitt i allt, en fundering. Kan klimatfrågan verkligen reduceras till PR? Vilka är i så fall vinnarna och förlorarna? För PR implicerar ju att det finns en produkt, vars värde blåses upp genom en massa förföriskt snack. Är klimatet en sådan produkt? Eller vill DN bara sätta på sig PK-koftan och kränga tidningar? En annan tolkning vore att vi sitter fast i det ekonomiska tänkandets skruvstäd. Att det är svårt att tala om mänskliga handlingar utan att tänka vinst och förlust, köp och sälj.
Rimligen har ingen annan fråga större allmänintresse än klimatet, för dagens och morgondagens medborgare. För människor, djur och natur, liksom eventuella rymdvarelser. Så att göra Gretas budskap partsinlaga, till ungdomligt flum eller vänsterpopulistisk propaganda funkar inte. Speciellt då Greta envist upprepat att vi bör lyssna på vetenskapen, och inte på henne. Och menar man att vetenskapen är vänster, då spelar man samma blame-game som dåren i USA.
Men varför så mycket ljus på Greta, snarare än hennes budskap? Sannolikt är det priset vi betalar för dagens kändis- och personfixering, att en fråga alltid måste ha ett ansikte. Följden blir lätt ett skyttegravskrig mellan anhängare och motståndare av personen. Vi ska ha en åsikt om personen och har vi det kan vi gott titta på den aktuella dokumentären om Greta. Eller läsa miljontals artiklar om just Greta.
Många skribenter har ansträngt sig för att ifrågasätta Gretas bristande skolgång. Samma skribenter skriver aldrig en rad om problemet med de tusentals hemmasittarna i vårt land. Även Gretas seglats över Atlanten har väckt teatralisk oro. Det har också anmärkts på att båten sponsrats av näringslivsintressen. Märkligt nog återfinns många av dessa kritiker på högerkanten, personer som annars hyllar entreprenörskap och näringslivskontakter.
Personfixeringen närs och bärs av en klassisk medial dramaturgi där intressen och tankar ges ett ansikte. Allt enligt receptet: fram med ett offer och en förövare, med- och motspelare, vinnare och förlorare, bärare av svart och vitt. Höj temperaturen och låt aktörerna babbla och klipp ut några skarpa citat ur babblet. Skriv sedan: ”X rasar som mot ”Y.” ”X lider av Y.”
Men hur rimmar klimatkrisen med denna trånga dramaturgiska mall? Vem är offer och förövare, vinnare och förlorare, med- och motspelare? Visst tycks skogsbränder härja värre i Australien än i Albanien, men inte går albanerna runt och gnuggar händerna och pekar finger åt australiensarna. Inte heller skriver isbjörnar ilskna debattartiklar om smältande isarna och inga bin bloggar som sin svåra situation. Naturen saknar talesperson, ansikte och röst.
Problematiskt är också att klimatkrisen inte är ett fullbordat skeende. Det är ingen nyhet – i strikt bemärkelse. Till leda har ju upprepats att en enstaka väderhändelse inte är klimatet. Vädret har alltid varierat, men inte som nu. Klimatkrisen blir synligt först på aggregerad nivå, i långa faktaserier och större tendenser. Detta fungerar illa i medias inkörda dramaturgiska mall, där allt ska vara närliggande händelser, aktörer, tydliga roller och positioner. Dessutom är forskare och forskning försiktiga till sin natur, vilket rimmar illa med medias dramaturgi.
Vad ska vi då göra om media brister i sin klimatbevakning?
Så det blir svårt att gestalta ett långsiktigt destruktivt skeende, vars orsaks- och ansvarsfråga är full av komplexitet och gråskalor. För vems fel är egentligen klimatkrisen? Rimligen är det allas fel, vilket lätt förvandlas till ingens fel. Ingen vill ju bli syndabock vare sig på biblisk tid eller idag. Under biblisk tid löstes skuldfrågan med Gud, en figur som allt färre människor bryr sig om idag. Och varken Gud eller isbjörnarna kommer till TV-studion och ryter till.
Inte heller är det så effektivt att skylla på varandra. För det går alltid peka ut någon annan som minsann åker mer bil och flygplan än en själv. Någon som glufsar brasiliansk biff, medan man själv biter ihop och tuggar närodlade rotfrukter. Någon som skippar ekoprodukter och sopsortering, när man själv gnetar. Men att vara privatpraktiserande miljöpolis leder sällan till något gott, mest till dålig stämning och tillbakagnäll. Som en evig konflikt nere i tvättstugan. Samtidigt sätter vi i de rika länderna ett mycket större ekologiskt fotavtryck än befolkningen i de fattiga länderna. Detta trots allt grönmåleri och alla flotta fraser.
Ännu svårare blir det med tidsperspektivet. För nyheter och media bygger främst på nuet, inte gårdagen eller framtiden. Så vem drabbas mest av klimatkrisen? Vem är dess värsta offer? Vem har klimatkrisens gråtande ansikten? Ja, dessa offer är inte födda ännu. Eller så är de så små att de inte kan föra sin egen tala. Även detta är svårt att gestalta eller ens tänka sig.
Vad ska vi då göra om media brister i sin klimatbevakning? Ge redaktionerna nyanserad och konstruktiv feedback, både ros och ris. Dessutom: inse att media inte står ensam i att rapportera och resonera kring denna ödeskris. Bidra med material själv, på olika sätt. För alla läskunniga människor har ett ansvar för att det offentliga samtalet fungerar i en demokrati. Och detsamma gäller i klimatkampen.
info@opulens.se
