Bland strebrar och servar

Media
Bilden är lånad från Nordisk Film.

TÄVLING. Även om bioaktuella Borg fångar spänningen i den avgörande finalmatchen, är det framgångsinriktade ramverket filmen vilar på desto tunnare. Karolina Bergström önskar sig fler sportrelaterade filmer som domineras av annat än vinnarskallar.

I bioaktuella Borg återskapas 1980 års legendariska finalmatch i Wimbledon å det tjusigaste, när tennisgiganterna Björn Borg och John McEnroe går i servespäckad clinch med tätt vinande bollar. Med den massiva mediala exponeringen är det inte för inte som sportklädmärket Björn Borg tacksamt rider på retrovågen och lanserar en åttiotalsdoftande kollektion som också figurerar i filmen, samtidigt som vår egen tennislegendar själv ska ha fällt en tår efter att ha sett sitt ungdomliga jag hantera sin tävlingsångest på filmduken.

Visst är den välklippta finalmatchen hyfsat spännande även för en något mindre sportintresserad person, särskilt som den är behäftad med mer eller mindre pedagogiska förklaringar till poängställning och resterande matchspel för oss veritabla tennisnollor. Och visst går det att leva sig in i Borgs och McEnroes respektive sportsliga bekräftelsebehov gentemot föräldrar, klassbakgrund och omgivning. Men när hela bygget till filmen vilar på en slags överenskommelse med publiken att ta tennisspelandet lika allvarligt som ”Ice-Borg” och Superbrat” gör – och detta i en film som bokstavligen aldrig höjer på mungipan – blir den påklistrade dramatiken efter hand lite väl mycket, även om Sverrir Gudnason (Borg) och Shia LaBeouf (McEnroe) glänser i sina respektive porträttlika roller.

Då är den historiska matchen i Houston 1973 mellan dåvarande världsettan Billie Jean King och tennisveteranen jämte manschauvinisten Bobby Riggs, en match som just nu går att se skildrad i dokumentärfilmen Könskriget på SVT Play och snart också i spelfilmen Battle of the Sexes med amerikansk premiär i veckan, betydligt mer spännande att se. Här är det inga personliga egon som står på spel, utan snarare legitimiteten inte bara för den globala damtennisen utan för jämställdheten i stort. När den forne Wimbledonvinnaren Riggs utmanade King till en spektakulär tv-sänd tvekamp handlade det för Riggs själv mest om prispengarna och rampljuset, medan det för King och hennes kvinnliga tenniskollegor kom att bli en match både om kvinnliga tennisspelares rätt till samma prissummor som sina manliga motparter, och inte minst rätten att bli sedda som de professionella spelare de var. Sett i det ljuset blir varje enskilt slag i Könskriget mer nervpirrande i sig än hela den sammanlagda Wimbledonmatchen i Borg, där belöningen för segraren mest verkar blir att få känna sig som herre på täppan ännu ett idrottsår.   

Nu är Borg och Battle of the Sexes inte de enda tennisfilmerna på agendan i höst. Nyligen hade tennisdokumentären Love Means Zero, som skildrar den legendariske tennistränaren Nick Bollettieri vars träning danat stjärnor som Venus Williams, Serena Williams och Andre Agassi, premiär på Toronto filmfestival. Med lite tur kanske filmen, som redan rosats av publikationer som Rolling Stone, så småningom dyker upp på svenska strömningstjänster och skänker fler nyanser åt en sport som kan rymma andra dimensioner än de rent prispengamässiga. För som Nick Bollettieri själv tidigare svarat på frågan vilka filmer som bäst porträtterar ”kungarnas sport”; ”Om jag ska vara helt ärligt så finns det faktiskt inga”. Låt oss i ljuset av det uttalandet hoppas att filmer som kommande Battle of the Sexes kan ge fler dimensioner åt tennis likväl som andra sporter, vars historia rymmer så mycket mer är enbart nationalistiskt egofyllda kombattanter.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Media

Gå till Toppen