Att dansa eller dö

Media.
Twitter vs Mastodon. (Collage: Opulens)
Twitter vs Mastodon. (Collage: Opulens)

DOPAMINKICKAR. “Här förenas många nyfrälsta i synen på twittrare som en sorts missbrukare, hjälplöst fast i sitt beroende av uppmärksamhet och känslorus.” Malin Michea ser en motreaktion till de sociala mediernas allt snabbare triggerkarusell och Elon Musks övertagande av Twitter.

Satisfaction came in a chain reaction
I couldn’t get enough, so I had to self-destruct
(Disco Inferno, The Trammps, 1976)

Sedan Elon Musk tog över Twitter och började fatta det ena storhetsvansinniga, katastrofala beslutet efter det andra, har en rad jämförelser använts för att beskriva hur den turbulenta tiden på plattformen upplevs av användarna. ”Titanic på väg att sjunka” är ett populärt exempel. ”Vilda Västern” syns här och där.

Själv fastnade jag för en tråd som jämförde de kaotiska veckorna med 1970-talets New York. Laglöshet, ekonomiskt sönderfall och dekadens. En rad små och stora katastrofer som knuffar människor allt längre ifrån normala sociala konventioner, var man än tittar står något i brand och det är smuts, blod, svett och glitter till pulsen av ändlöst glättig discomusik.

I New York dansade de våghalsiga trotsigt genom Summer of Sam med en seriemördare rasslande i skuggorna. I Twitters Autumn of Elon rasar de vanliga debatterna och domedagsrapporterna förbi uppblandat med supervirala tweets i gränslandet mellan trollande och aktivism, kreativa långfinger mot Musk och kapitalismen som lyfts och upprätthålls av hundratusentals likes och delningar. Det är dumt, roligt och ganska vackert. Vilken tid att vara något som liknar vid liv.

Discomusiken är förstås inte riktigt en grej nu, men på TikTok och Youtube och via Spotify boppar de unga och glada sedan ett bra tag till sped up versioner av populära låtar, så där så att de låter som Alvin och gänget eller för all del Smurfhits. Musik som känns som färgglada badbomber fräsande i hjärnan och passar perfekt i de snabba dopaminkickarnas sociala medier-era där allt ska väcka starka känslor så fort det bara går. Twitters förbiflygande bitska content fungerar på sätt och vis likadant med sina remixade välbekanta koncept som triggar snabba skratt och ögonblickliga delningar.

Motsatsen till den uppspeedade kulturen hittar man på Mastodon, som har blivit målet att vallfärda till för många som söker ett alternativ till Twitter post Musks övertagande. Mastodon består av en enorm massa instanser som skiljer sig åt på många sätt, men en övergripande kultur framträder ändå när jag börjar utforska den nya världen på olika servrar och nystar bland poster och interna diskussioner. Här förenas många nyfrälsta i synen på twittrare som en sorts missbrukare, hjälplöst fast i sitt beroende av uppmärksamhet och känslorus. Ibland går man tillbaka till ”fågelappen” för att missionera för de förtappade själarna.

Här råder snällhet i motsats till det man upplever som twittersk elakhet.

På senaste tiden har man onekligen lyckats rekrytera många nya mastodoniter som registrerar sig och genast börjar posta en mängd varianter av rop på hjälp och vägledning i den nya miljön. Den är inte helt lättnavigerad för den som är van vid det snabba och spontana. På Mastodon går saker och ting medvetet långsamt och präglas av eftertanke och hänsyn. Här råder snällhet i motsats till det man upplever som twittersk elakhet. Här bråkar man inte, här kommunicerar man respektfullt. Och allt som kan tänkas uppröra någon annan beläggs förstås helst med en varning så att alla som stöter på ens post kan avgöra själva om de vill expandera och titta på den eller inte.

Det är förståeligt att det för många är en fin och trygg upplevelse. Jag tycker att det är genuint glädjande att läsa om hur bra en del säger sig må på Mastodon, som om de hittat hem efter ett långt sökande. Det skulle vara omöjligt att inte unna dem det.

Samtidigt kan jag inte låta bli att ur ett större perspektiv se tåget till Mastodon som en aktivistisk reträtt. Utåt beskrivs det som subversivt och banbrytande, en kaxig motståndshandling i en värld i kris. Men det jag ser under mina turnéer på plattformen är mest Facebookdoftande medelklassmys och inbördes beundran. Här och var postas slagord som på ett lite genant sätt ekar ut i tystnaden av inga eller ett par likes. Intressanta politiska nyheter göms bakom contentvarningar och får mycket liten spridning. Möjligtvis uppstår en stunds stillsam diskussion, som avstannar i ett ganska tidigt skede då det visar sig att samtliga i tråden är helt överens.

Det är säkerligen behagligt. Jag köper att det också kan vara utvecklande och stärkande på både ett personligt och ideologiskt plan. Men utöver det ser jag ingen mänsklighetens räddning, bara en sorts utmattad bortvänd blick, bland de försiktiga tutarna om sköna sovmorgnar och contentvarning-belagda Karin Boye-dikter.

Jag förstår att det kanske är min av algoritmer förgiftade hjärna som talar. Mitt på snabb bekräftelse sönderknarkade ego. Såna som jag kan inte se skönheten i Mastodons långsamflytande, antivirala kultur därför att vi har för mycket (följare, uppmärksamhet, en känsla av betydelse) att förlora på den. Kanske skulle faktiskt någon månads detox på Mastodonsjukhuset ställa det problemet tillrätta.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Å andra sidan tänker jag på analyserna efter riksdagsvalet i september, och den skrämmande nyheten att Sveriges unga inte längre med samma självklarhet genomskådar extremhögern som det absolut töntigaste man kan befatta sig med. Var det inte så att vi kom överens om att vi borde göra något åt det? Återvinna lite coolhetsmark eller åtminstone försöka nå yngre väljare på deras plattformar?

Jag tycker inte nödvändigtvis att just vi som ”associerar sped up musik med Smurfhits” och alltså är äldre ska invadera TikTok och oundvikligen råka förvärra situationen som någon sorts pinsam farsa med ett par groggar innanför västen. Men kanske inte heller att vi lättvindigt borde överge den plattform där det faktiskt händer att vi då och då får ut ett budskap till de yngre via en tweet som halkar in i rätt omloppsbanor. Eller som minst utgör en pusselbit i en väl synlig opposition.

Jag ska inte följa min småtaskiga första impuls att i den här texten kalla Mastodon för en elefantkyrkogård dit sociala medier-aktivismen går för att dö. Allt är faktiskt för nytt och mitt underlag är för litet. Men jag tror inte heller att någon där skulle säga emot mig i att ungdomarna ännu lyser med sin frånvaro. Jag har lite svårt att se att antiviralkulturen ska komma att locka Gen Z i någon större utsträckning, men jag reserverar mig för att de kan överraska, det har hänt förut.

Trots de långa karavanerna som utan avbrott lunkar mot Mastodon finns det hur som helst fortfarande gott om människor som dansar på Twitters digitala barrikader, mer hektiskt nu än på länge. Är det kamplust, självskadebeteende, eller bara symbiotiska dödsryckningar med vår hatälskade plattform under Musk?

Jag vet inte. Men vi kommer väl köra på oavsett, så länge kickarna kommer i en tillfredsställande hastighet och fågeltoxinet rusar i blodet, så länge Elon Musk fortsätter vara det mest legitima mobboffret världen har skådat, så länge det fortfarande finns några fragment av rolighet att klamra sig fast vid i appens såväl som planetens vroomande mot den slutgiltiga undergången. Burn baby burn.

MALIN MICHEAinfo@opulens.se
MALIN MICHEA
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Media

0 0kr