Är verkligen alla journalister kommunister?

FELTÄNK. “De blåbrunas hat och vanföreställningar om journalister är en snuttefilt”, skriver Lars Thulin.

Den blåbruna styrka som vill ta över Rosenbad om mindre än 500 dagar har mycket gemensamt. En är synen på media, främst public service. Det senare ska bantas till oigenkännlighet för att kunna marginaliseras. L har dock ännu (?) avvikande uppfattning.

Bakom de blåbrunas hat mot public service i synnerhet och journalister i allmänhet ligger åsikten att journalister är vänster – antingen kommunister eller miljöpartister. Därför ljuger de eller undanhåller sanningar för läsare/lyssnare/tittare.

Som bevis för detta används ofta en undersökning om journalisters partisympatier som flera gånger gjorts av professor Kent Asp vid Journalisthögskolan i Göteborg. Utifrån den hävdar de blåbruna att de har vetenskapliga bevis för sin tes. Kanske, om man bara läser första stycket i sammanfattningen. Den som tar del av hela det omfattande och ärligt redovisade materialet får en annan bild. Just därför läser de blåbruna bara de första meningarna.

Låt oss titta närmare på siffrorna.

Undersökningen har gjorts många gånger. Resultaten är likartade över åren. De visar enkelt uttryckt att journalister sympatiserar med MP respektive V upp till dubbelt så ofta som väljare i allmänhet. Givet att dessa partier är små innebär en fördubbling ändå inte en majoritet.

Låt oss titta närmare på siffrorna. Först några grundläggande synpunkter: Svarsfrekvensen är drygt 50 procent. Intressant är om de som inte svarat har samma preferenser som de som svarat. Om inte kan verkligheten vara en annan. Detta diskuteras inte.

Visar undersökningen hur journalister röstar? Nej. Enkäten visar hur hälften av de tillfrågade svarat på frågorna. Vi vet inte om de talar sanning. Vi har valhemlighet även för journalister, så vilken valsedel som läggs i urnan vet bara den som röstat.

Är det relevant att göra undersökningen? Asp hävdar att den behövs för att journalister kan påverka. Men han säger att andra yrkesgrupper har samma makt, främst lärare och forskare. Där finns inga undersökningar om partisympatier. SD visar dock vägen för en utökad åsiktskontroll. Johan Ohlin, SD:s starke man i Hörby upprördes av att hans dotters lärare benämnde händelsen vid Kapitolium i januari som kuppförsök. Det var vänster att säga så och Bohlin lovade att övervaka läraren. Så undersökningar om lärares partisympatier kommer kanske med en blåbrun regering.

Sedan bryter Asp ner undersökningen i delar. Följande kan utläsas:

Journalister identifierar sig i betydligt mindre utsträckning än allmänheten med det parti de röstar på. Detta talar mot den tes som de blåbruna har – nämligen att journalister alltid skulle ”klämma in” sina partisympatier i sin rapportering.

Asp pekar vidare på att undersökningen inte gör skillnad på journalister. En frilansande 23-åring som skriver om fårskötsel och biodling väger lika tungt som en nyhetschef på Dagens Eko. Rimligt antagande är att nyhetschefen har mycket större möjlighet att påverka debatten än frilansaren. Materialet visar att bland journalister med makt ligger partisympatierna väldigt nära de som gäller för samhället i övrigt.

Med ålder kommer erfarenhet och därmed makt även inom journalistiken. I Asps undersökning är vurmen för miljöpartiet och vänsterpartiet i särklass störst bland unga kvinnor. Materialet visar dessutom att nedbrutet på medier är sympatierna för vänsterpartiet lägst på public service.

Så den springande punkten – påverkar journalisternas partisympatier deras rapportering? Det vill säga ljuger de och väljer ut information för att stötta sina sympatier? Frågan är den enda viktiga. För vi kan inte hindra journalister att rösta – och ännu har ingen rätt att slita upp deras valkuvert för att registrera deras åsikter. Kanske vill vissa krafter ha dessa möjligheter, men där är vi inte än.

På frågan om sympatier påtagligt och menligt påverkar rapporteringen är Asp tydlig: han kan inte hitta några sådana belägg.

Bilden av att illasinnade journalister vräker ut vänsterpropaganda bygger dessutom på dålig uppfattning om hur redaktionellt arbete går till. Undantaget direktsändningar granskas, och behandlas en reporters material i förväg av någon i chefsställning, ytterst en ansvarig utgivare. De tillhör den grupp som enligt Asp tycker som svenskar i allmänhet.

En förkrossande majoritet av dagspressen har borgerlig färg. Tanken att ägarna och ansvariga utgivare på dessa tidningar skulle tillåta spridning av vänsterpropaganda är absurd.

Public service ägs av en stiftelse vars ledamöter representerar de politiska partierna. Opartiskheten i programmen synas av Granskningsnämnden. Den fäller ibland inslag. De handlar nästan aldrig om politik utan om enskilda eller företag som anser att de skildrats på fel sätt. På senare år har public service en gång fällts för att inte varit politiskt neutral. Det var då den charmige men halsstarrige ärkekommunisten Sven Wollter fick hålla låda i ett inslag.

De blåbrunas hat och vanföreställningar om journalister är en snuttefilt för att förringa granskningar de upplever som obehagliga och närgångna. Annan slutsats går inte att dra.