Lenins finska arv

OKTOBERREVOLUTIONEN.  Det finns goda anledningar till att det finns statyer av Lenin och Leninmuseum i Finland, menar Mats Kejonen.

Den sjunde november markerar hundraårsjubileet för den så kallade oktoberrevolutionen (på grund av att Ryssland 1917 fortfarande hade den julianska kalendern). Årsdagen innebär också att Finland firar hundra år som självständig nation, någonting som kanske aldrig skett utan den ryska revolutionen. Ja, du läste rätt.

Sommaren 1917 hade Petrograds gator fyllts med 50 000 desertörer som krävde ett omedelbart slut på slakten vid fronten. Bolsjevikledda soldatråd tog initiativ till demonstrationer för att tvinga arbetarråden att gripa makten.

Vladimir Lenin återvände till Petrograd i oktober. Under sin finska landsflykt hade han utvecklat sina tankar om imperialismen och bytt ståndpunkt angående det ryska upproret. Läget för en revolution var nu, ansåg Lenin, istället för att vänta in ett revolutionärt agerande från den provisoriska regeringen.

Den tionde oktober, enligt gregorianska kalendern, möttes Bolsjevikerna centralkommitté i största hemlighet i utkanterna av Petrograd. Efter ett marathonmöte antog centralkommittén Lenins nya linje. Två veckor senare stormades Vinterpalatset och resten är, som man brukar säga, historia.

Sverige förlorade Finland till Ryssland under kriget 1809 och landet kom i praktiken att bli en lydstat i det tsarryska imperiet. Den nya sovjetstaten avsade sig alla imperialistiska anspråk och gav Finland ovillkorad rätt till självbestämmande. Detta var alltså tre månader innan freden vid Brest-Litovsk. Det finns med andra ord goda anledningar till att det finns statyer av och Leninmuseum i Finland.

Sovjetunionens utrikespolitik kom att förändras på sikt, framför allt under Stalintiden då Otto Ville Kuusinen, före detta ordförande för Finlands kommunistiska parti, tog över rollen som ordförande för Komintern. Under Kuusinens ledning antogs tesen om ”krigskommunism”.

Kuusinens tes löd så här: före 1917 väntade sig ingen av världens härskare att avsättas i folkliga revolutioner. Efter oktoberrevolutionen var härskarna redo och hade omöjliggjort nya resningar, därför kunde ett övertagande av produktionsmedlen bara ske med militär hjälp från Sovjetunionen. Denna utveckling finns väl beskriven i Aino Kuusinens självbiografi ”Vi skola nästan alla dö”. Men det är alltså en annan historia.

I år minns vi Oktoberrevolutionen och Finlands självständighet, två händelser som har betydligt mer gemensamt än att vara årskamrater.