Lamotte tar det antika dramat till nya höjder

Krönikor/Samhälle
Collage: Opulens. Bildkällor: SVT och Pixabay.com.

KLICKJOURNALISTIK. ”Alla blir förlorare. Förorten stigmatiseras, Lamotte utsätts för hat och hot, de som kritiserar Lamotte utsätts för hat och hot.” Andreas Magnusson ser referenser till antiken i senaste dramat kring Joakim Lamotte.

 

Sverige Televisions har ett nytt debattprogram och plötsligt står Joakim Lamotte i rutan med en skottsäker väst utanpå kläderna. Det var alldeles självklart att internet skulle koka över.

Utrikeskorrespondenten Magda Gad, som vistats i många direkta krigszoner, påpekade att hon själv bara burit skottsäker väst en gång och då under pågående strider i Yemen. Förmodligen bar hon den då också under kläderna som brukligt är.

Man kan som Johan Wanloo i en kulturkrönika i Göteborgs-Posten påpeka att Lamotte är ett komiskt och ekonomiskt geni – att tajmingen är perfekt och att tilltaget blir en så stor snackis att swishintäkterna kommer att öka.

Jag skulle istället vilja se Joakim Lamotte som någon som fångar upp och förfinar en klassisk antik tradition – en nutida Shakespeare om du så vill.

Teatern under antiken begränsades till att man spelade två sorters pjäser: tragedier och senare också komedier. Lamotte verkar huvudsakligen inom tragedins fält, även om det är rimligt att som Wanloo också se hans komiska talang.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

Inom tragedin är det viktigt att det går riktigt illa för alla karaktärer. Kvinnor behöver våldtas, barn behöver dö, människor behöver bli nedslagna och alla andra än hjälten behöver stå där handfallna och handlingsförlamade. En nyanserad beskrivning av situationen får dramat att tappa sin sprängkraft.

I det antika dramat fyllde kören en viktig funktion. De kommenterade händelserna och eldade på själva intrigen. Det är lätt att se att följarna på Lamottes Facebooksida har stora likheter med denna kör.

Lamottes besök i Kronogården i slutet av förra året där han, huvudpersonen, besköts med fyrverkeripjäser, blev knuffad på och rånades på sin kamera var en regimässig framgång. Hjälten nedslagen och antagonisterna förnedrade sig själva genom att bekräfta hjältens fördomar. Alla slutade som förlorare. Precis som det ska vara i en riktigt bra tragedi.

I Sofokles drama Kung Oidipus dödar hjälten, omedveten om släktskapet, sin egen far och gifter sig med sin egen mor. När han förstår vad han har gjort sticker han ut sina ögon för att bestraffa sig själv. När dramat är över står det klart att alla är förlorare.

Euripides drama Medea slutar med att Medea hämnas på Jason genom att döda deras gemensamma barn. När dramat är över står det klart att alla är förlorare.

Shakespeare som var kraftigt influerad av den antika dramatiken lät Romeo och Julia sluta med huvudpersonernas död. När dramat är över står det klart att alla är förlorare.

På samma sätt är det med Joakim Lamottes framfart. Alla blir förlorare. Förorten stigmatiseras, Lamotte utsätts för hat och hot, de som kritiserar Lamotte utsätts för hat och hot. Inga problem hittar sin lösning. Allt slutar i tragedi. Men pjäsen säljer. På Lamottes Facebooksida följer en kvarts miljon människor den spännande dramatiken.

Dramaturgin när det gäller Kronogårdsbesöket var följande:

I inledningen till dramat har Joakim Lamotte kritiserats för sin journalistik. Bland annat har jag till Magasinet Paragraf skrivit en granskande artikel som visar att Lamotte bara har gjort fyra reportage från fältet under hela året. Han ifrågasätts som den stora skildrare av verkligheten som han påstår sig vara.

Hjälten beslutar sig då för att visa att han minsann är en journalistisk hjälte och beger sig ut i strid. Han tar sig till Kronogården eftersom det har varit oroligheter där. Besöket föregås av att hjälten manar sin kör och kören sjunger lovsånger. ”Du är den enda som vågar dig dit! Tack för att du vågar berätta om det som alla andra försöker tysta ner!”

Väl på plats uppstår en kraftig förtätning av dramatiken. Hjälten angrips från flera håll. Han tycks ensam, förvirrad och fullt förståeligt rädd.

Väl på plats uppstår en kraftig förtätning av dramatiken. Hjälten angrips från flera håll. Han tycks ensam, förvirrad och fullt förståeligt rädd. Kören (som följer handlingen via livesändning) stöttar hjälten och kommenterar det som sker. Motkörer angriper hjälten.

Dramat når sin peripeti (vändpunkt) när hjälten knuffas och blir av med sitt vapen (kameran). Han kan inte längre se, viket gör att vi inte längre kan se. Likt Kung Oidipus avslutas dramat i blindhet.

Eftersom skådespelen under antiken behövde nå ut långt, och för att det kunde vara svårt att se, använde sig skådespelarna av stora övertydliga masker och attribut. Lamottes val av skottsäker väst i tv-studion är just ett sådant övertydligt attribut som ska uppfattas även av de människor som befinner sig långt ifrån scenen (det vill säga Kronogården).

Den skottsäkra västen signalerar att hjälten befinner sig på en farlig plats och att han är utsatt för särskilda hot och attacker. Det behövs inga ord för att vi som betraktar skådespelet ska förstå det här.

I det antika dramat fanns det några vanliga teman. Ett viktigt tema gällde hybris. Med hybris menas övermod. Den som tror sig vara större än gudarna kommer förr eller senare att drabbas av gudarnas hämnd.

När Lamotte sa att han på två månader hade gjort mer för att motverka sexuella trakasserier i Sverige än vad Feministiskt initiativ (Fi) hade gjort på tio år var det kanske någonstans givet att straffet för detta storhetsvansinne en dag skulle komma.

ANDREAS MAGNUSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen