”Lägg ner podden Alex Schulman och Sigge Eklund!”

Debatt/Samhälle
Sigge Eklund och Alex Schulman (Foto: Wikipedia Commons)

ÖPPET BREV. ”Det är ett döende djur vi har att göra med, ett som dött av att gnaga på den egna kroppen i brist på ny näring” skriver författaren Gunnar Strandberg om Alex & Sigge, en av Sveriges största podcasts.

 

Hej Alex Schulman och Sigge Eklund!
Tuff kärlek, boys.

Debattsugen? Skicka bidrag till

I det längsta hoppades jag slippa skriva detta och trodde, som den dumbom jag är, att ni skulle ha nog förnuft och fingertoppskänsla att inse att ert gemensamma projekt, som skänkt så mycket glädje och underhållning åt så många under så länge, har spelat ut sin roll och närmar sig en billig kopia av sig själv.

Men tro nu inte att jag är en hater vem som helst. Nej, jag har varit en aktiv och på det hela taget nöjd lyssnare ganska länge, och har själv försvarat er podd mot mer fisförnäma typer och beskrivit lyssnandet på er podcast som ett ypperligt sätt att umgås med den lilla skillnaden att man gudskelov slipper umgänge, och förövrigt är det ju för länge sedan uppenbart att ni är två begåvade djävlar.

Innerst inne tror jag att ni själva börjar känna likstanken, speciellt du Alex Schulman som faktiskt har sagt saker åt det hållet flera gånger de senaste månaderna, exempelvis att ni peakat och att du själv aldrig skulle lyssna på en liknande podd som er; som lyssnare har jag fått känslan av att du ibland känner dig inlåst av podden och inte vet hur du ska komma ut. Men för Eklund verkar det vara svårare att se sanningen i vitögat och släppa taget: du är den som enträget förklarar för oss lyssnare att detta bara är början och att ni kommer podda tills ni trillar av pinn; och givet kvalitén de senaste månaderna kan man inte ta det som något annat än ett regelrätt hot, sorry to say.

Men vad är det då dom är så fel? Jo, för att sammanfatta kritiken: slappt, återvinning av idéer som inte håller för att värmas på igen och igen, som bedömingssystem in absurdum, rollspelskonceptet, Sigges hypotes om det gudomliga och dess bristande ombakning till olika former som ändå är typ exakt lika. Det är ett döende djur vi har att göra med, ett som dött av att gnaga på den egna kroppen i brist på ny näring, och det börjar bli trist oftare än annars, vilket såklart är den stora dödssynden.

Och inte är det spännande. Och sannerligen är det inte det expanderande universum ni hävdade (önskedrömde?) att det skulle vara i nåt avsnitt. Nej, ert universum är nu ungefär lika lockande som att vakna varje morgon och tvingas att se om filmen Måndag hela veckan utan att ha kunnat sova under natten efter som man vet att man ska se om filmen som handlar om ja, just det. Det krymper, det dunstar bort, det är en fis som lämnar tarmsystemet och sväller av buken, och inte valv på valv på valv som öppnar sig.

Det som är spännande nu är den förlösning som man – hur mycket man än hatat dig Alex Schulman för dina historiska mobbarfasoner – måste erkänna har hänt vad gäller ditt författarskap. När ni träffades var Eklund författaren, en medelbegåvad och habil sådan, och du Schulis var knappt alls en författare, snarare var du en strävande skvallerjournalist som hade svårt med både språkets precision och att sätta den sanna känslan på pränt.

Men nu! Likt en Sancho Pancha verkar du ha tagit djupt och outplånligt intryck av den där torrt analytiska Eklund och hux flux förvandlats från en hänt-i-veckan-arrivist man kunde skratta distingerat åt en fredagskväll i salongen, där man satt med ett glas Château d´Yquem från 1975, till en författare som man måste läsa på blodigt allvar under högsta koncentration.

Varför? Jo, ta mig fan om du inte har den riktiga konstnärens känslighet och mod, vilket bland annat visar sig i din senaste roman Glöm mig som det är svårt att avvisa som annat än begåvad och kort och gott bra. Och bra svenska romaner växer inte på träd som bekant; en grov uppskattning är att möjligen en halv procent av alla svenska romaner är bra, alltså var tvåhundradebokjävel i snitt.

Men Sigge Eklund? Vad gör du? Annat än att leva la dolce vita och leka runt med en massa kvasikändisar? Är det värt det, undrar jag, att mjölka den sinande ljuvern på de sista dropparna gulnad och bitter mjölk? Är det bara cashen som intresserar dig? Jag tror inte det. Jag hoppas inte det. För då skulle jag verkligen tycka att du slängde bort din talang. Och det vore en stor synd. Vissa saker smärtar att höra, japp, och du får gärna hata budbäraren och önska mig åt helvete, men just nu verkar det som att du desperat håller fast vid ett vissnat koncept för att det fortfarande ger rejält klirr i kassan mot en minimal insats. Och om det krävs en rejäl djävla bitchslap för att få dig på banan betalar jag gärna priset för att vara den som delar ut den.

Det är såklart bekvämt att bara tuffa på och nån sorts publik kommer ni säkert ha kvar även om ni fortsätter till döddagar. Men då kastar ni bort er tid, undanhåller er riktiga begåvning för världen, och, gissar jag, kommer till slut att hata inte bara varandra, utan även er själva.

Ergo, lägg ner podden, boys, och överraska oss med nåt annat!

GUNNAR STRANDBERG

 

Ps: Om det tar mer än ett år för er att släppa hatet mot mig så kan jag, likt Roberto Bolaño, erbjuda duell med Champagnesvärd på Sudersands södra del den 2 juli 2019 vid fint väder (norra Gotland kan ni ha bäst ni vill men Bergmanland är mitt land) men vet då att jag är en rehabiliterad förortsligist som fortfarande kan alla fula knep i boken.

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.