Kulturmannen återigen i fulfokus

Krönikor/Samhälle/Kultur
Bildkälla: Gerd Altmann / Pixabay.com. Digital bearbetning: Opulens.

MANÖVERUTRYMME. Vi har alla ett spelrum, där vi kan åstadkomma förändring, menar Erik Cardelús. ”Så låt oss nyttja detta manöverutrymme, där vi kan skärskåda, ifrågasätta och utmana mansnormerna.”

 

 

Återigen har Kulturmannen hamnat i fulfokus. Eller den manliga genikult som gett så många kända kulturmän frikort till att svina i skydd av kändisfjäsk och tystnadskultur.

Tidigare solade sig Kulturprofilen i glansen av Svenska Akademien och begick hemska övergrepp på kvinnor. En känd skådespelare bidrog genom svår misshandel till att sångerskan Josefins Nilssons liv slutade i tragedi. Dessutom har vi jordskredet av berättelser från #metoo-kampanjen.

Mitt i allt detta gnager en fras från Ebba Witt-Brattströms bok (2017) Kulturkvinnan och andra texter: ”Kulturkvinnan är Kulturmannens utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga.”

Men måste det vara så? Måste alla grisar vara mansgrisar? Finns det inte grader i griseriet? Nyss samlades ett antal manliga skådespelare och tog ställning mot mäns övergrepp på kvinnor, vilket är bra och lovvärt.

Samtidigt bör vi lyfta blicken och skärskåda den roll som media tillsammans med underhållningsindustrin länge har spelat för kulturmännen. Det skenheliga medberoendet. För vem minns inte alla reportage och offentliga ryggdunkningar som getts dessa kulturmän? Handlingar som medverkat till att skapa bilden av hur äkta och nära sitt inre mörker de är. Att kulturmäns skit är speciell skit. En massa glorifierande och romantiserande floskler om mansgeni, outsider-casanova och häftig bad-boy-attityd. Allt detta som pågått ända tills drevet gått mot samma personer.

Här passar den välkände mansforskaren Raewyn Connells modell, med fyra olika manlighetskonstruktioner:  den hegemoniska, underordnade, delaktiga och marginaliserade. Bland dessa tillhör de flesta kategorin medelmän, eller de delaktiga, sådana som försöker få sina liv att fungera inom ramen för det som anses som acceptabel manlighet, vilket varierar i tid och rum.

Samtidigt odlas idealbilder av hegemonins och elitens män, i media och i övrig offentlighet. Idealiserade och medialiserade blickar, riktade mot den hegemoniska piedestalen, scengolvet och rampljuset. Avgörande är hur normerande dessa bilder blir, vilken delaktighet och tystnadskultur som skapas kring dem. Med andra ord, hur förhåller vi oss till hegemonin? För måste homosocial betyda homolojal — i alla lägen?

Det gäller inte bara kulturmän, utan även sådant som en kaxig men otroligt skicklig fotbollsspelare, som beter sig arrogant och öser på med patriarkala floskler. En näringslivspamp som vill ha fina motorvägar, tuff polis och kompetent arbetskraft, men inte betala skatt. Eller en gubbe med krona som träffar kaffeflickor, men som vill vända blad när det förs på tal inför ett pressuppbåd i den höstklara luften utanför en jaktstuga.

För det anses coolt att köra sitt eget mansrace och vinna. Äga makten och härligheten. Blåsa på, lyfta pokalen och prassla med sedlarna, allt enligt det som Connell kallar den patriarkaliska utdelningen, den upplevda vinsten i att saker fortsätter som nu.

Men tillbaka till Witt-Brattström och skavet där. Är det verkligen så att män ser kvinnor som utmanare, hot och motspelare, samtidigt som de slentrianmässigt ser andra män som medspelare, kumpaner eller rent av fyllebröder?

Svaret är nja eller det trista det-beror-på. För låt oss damma av den gamla samhällsvetenskapliga tankefiguren aktör och struktur. Ingen av oss är fri från aktörskapet eller strukturen; ingen är en ö eller släntrar runt i ett vakuum. För människan — med eller utan snopp — är en ytterst social varelse, som söker tillhörighet, bekräftelse och gärna går i flock, på savannen, på torget och i styrelserummet. Men samtidigt har vi alla ett spelrum, där vi kan åstadkomma förändring.

Så låt oss nyttja detta manöverutrymme, där vi kan skärskåda, ifrågasätta och utmana mansnormerna. Där vi kan skilja på skuld och ansvar. För som män bär vi ingen kollektiv skuld eller arvsynd, speciellt inte i miljöer eller tidsåldrar där vi inte befinner oss. Samtidigt har vi alla ett ansvar att bete oss korrekt och motverka floskler om vissa människokategoriers upphöjdhet. De må gälla kulturmän, näringslivspampar, sporthjältar eller gubbar med krona på huvudet. Eller något annat som gör att vi avstår från likabehandling och hamnar i överhetsfjäsk.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Dags att kräva mer

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande
Gå till Toppen