Yttrandefriheten väger tyngst i Frankrike

Krönikor.
Frankrike-Paris-yttrandefrihet
Montage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

ANALYS. Idag, fredag, håller imamer i hela Frankrike bön för den mördade Samuel Paty. ”Den islamistiska terrorismen har tagit sig in i samhällets innersta kärna via nätplattformar som ingen riktigt vet hur de ska hantera”, skriver Lisa Gummesson.

 

En lärare har mördats i Frankrike, halshuggen på öppen gata för att ha undervisat om yttrandefrihet. En lärare, inkarnationen av frihet och kunskap. Ett så symbolladdat dåd att det knappt går att föreställa sig något värre. Skolan är folket, vi och våra barn, framtiden, hjärtat i vår civilisation, vägen till ett upplyst samhälle i fred. Samuel Paty kunde ha varit vilken lärare som helst som undervisar om det viktigaste i våra samhällen: allas lika rätt att tycka och tänka fritt.

Islamistiska terrorattentat är intet nytt i Frankrike. 2015 mördades både journalister på satirtidningen Charlie Hebdo, helgfirare på restauranger och besökare i konsertsalen Bataclan. Repressiva åtgärder sattes snabbt in. Polisen fick större utrymme att göra husrannsakningar och kroppsvisitera folk på gatan. När Emmanuel Macron kom till makten 2017 blev en stor del av de här undantagstillstånden permanenta. Under parollen beskydd har Macron flera gånger sedan dess visat prov på att han sätter repression före frihet: Den obarmhärtiga hanteringen av gula västarnas protester, de nya undantagstillstånden under coronakrisen. Men självklart pratade man – då som nu – även om hur viktigt förebyggande arbete är. Hur viktigt det är att arbeta mot segregation och radikalisering. Hur viktig skolan och lärarnas roll är.

Många lärare vittnade efter attentaten 2015 om svårigheterna att prata om vad som hänt i vissa skolklasser, där splittringen mellan olika religionstillhörigheter var stor. Men skolan förblev ett hopp. Det var i skolorna man kunde jobba mot terrorismen från grunden. Det var i skolorna radikalisering kunde stoppas innan den hann ta fäste. Nu vet varenda lärare i Frankrike att även detta arbete är på liv och död. Efter höstlovet har de inget annat val än att förklara för sina elever vad som hände med Samuel Paty och varför. Ska de visa karikatyrbilderna – oavsett vad de själva tycker om dem – och därmed riskera livet? Eller ska de välja autocensur och därmed ge rätt till terroristen? Dilemmat och rädslan går inte ens att föreställa sig. Ansvaret är tyngre än någonsin.

Näthat, radikalisering online, måste kanske i första hand förebyggas underifrån.

Samuel Paty utsattes för ett enormt hat efter han hållit sin lektion om yttrandefrihet och visat karikatyrerna ur Charlie Hebdo. Ett hat som snabbt spreds på internet. Videoklipp från Patys lektion delades, liksom uppmaningar om att mobilisera sig mot läraren samt adressen till hans skola. Kanske hade mordet inte ägt rum om det inte vore för denna hatvåg, det är svårt att veta. Hur som helst ställer man sig nu återigen frågan om näthat och radikalisering online. Efter mordet har premiärminister Jean Castex återigen öppnat upp för diskussion kring regleringar för vad som får sägas på nätet och inte, för i Silicon Valley tar man föga ansvar för innehållet. Sedan juni 2020 finns ett lagförslag om att förebygga näthat som bland annat innebär att hatiskt innehåll ska raderas inom 24 timmar. Ett lagförslag som röstats ned av den externa kommittén Conseil constitutionnel på grund av att den uppenbart strider mot konstitutionen och yttrandefriheten.

Att amerikanska miljardbolag i princip har monopol på opinionsbildningen världen över är såklart problematiskt. Och plattformarnas juridiska status är vag. Har de ett ansvar för innehållet som publiceras, som vilken publicist som helst? Eller är de bara en reflektion av opinioner i samhället? Frågan är om näthat kan bekämpas genom att bolagen själva lägger resurser på att jaga troll för att upprätthålla någon slags publicistiskt linje eller genom ytterligare lagstiftning som skulle riskera att begränsa yttrandefriheten. Näthat, radikalisering online, måste kanske i första hand förebyggas underifrån, genom upplysta och toleranta medborgare. Det var det Samuel Paty arbetade för. Och det var därför han dog.

Den islamistiska terrorismen har tagit sig in i samhällets innersta kärna via nätplattformar som ingen riktigt vet hur de ska hantera. Terrorn har ruckat på ännu ett av Republikens fundament, den sekulära skolan som är till för alla, oavsett religionstillhörighet, som grundades tack vare en annan kamp: den mot den kristna fanatismen. Det är inte religionen som är fienden, det är fanatismen och terrorismen, hur den än yttrar sig, vilken grund den än vilar på. Därför är det också franska statens plikt att inte bli fanatisk i sin kamp mot terrorismen, att inte gå för långt i sin tro på sekularism, att inte införa förbud mot yttrandefrihet i yttrandefrihetens eget namn, att se till att undantagstillstånd förblir just undantag, att inte i onödan straffa religionsutövare, att vara försiktig med stängning av moskéer där risker för radikalisering finns, att lugna den tilltagande polariseringen som alltid är konsekvensen av sådana här attacker.

Istället använder sig regeringen av krigsretorik som vi hört sedan attentaten 2015, och nu senast i kampen mot corona. Vi är i krig mot islamismen säger man, även om det är lätt att förstå att man inte kan kriga mot en ideologi. Orden ekar tomma. Desto mer oroväckande är det när flera politiker i Macrons liberala parti LREM anklagar vänsterpolitiker för vänsterislamism, ”islamo-gauchisme”. Det är ett begrepp som uppstått i diskussionerna om en hård eller mjuk sekularism och där vissa politiker på vänsterkanten anses vara alltför toleranta gällande islam. Utbildningsminister Jean-Michel Blanquer har uttalat sig i liknande termer gällande vänsterpolitikern Jean-Luc Melanchon vars politiska kamrater rasar. Att Frankrikes utbildningsminister inte gör en tydlig skillnad mellan islam och Islamism i sin kritik är minst sagt oroväckande.

Att man dessutom beslutat att stänga en moské i Parisförorten Pantin väcker förargelse. Anledningen är att en imam kopplad till moskén delat inlägg om mobiliseringen mot Samuel Paty. Att stänga hela moskén istället för att göra direktåtgärder mot den misstänkt inblandade kan tyckas onödigt hårt. Desto viktigare att imamer i hela landet tar avstånd från våldsdåd i islams namn. De tiotal imamer som samlades utanför Patys skola några dagar efter dådet väger därför kanske tyngre än manifestationen på tiotusentals vid place de la Republique samma dag. Och idag, fredag, håller imamer i hela Frankrike bön för Samuel. I och med detta står de upp för yttrandefriheten, visar att guds lagar som förbjuder blasfemi i en rättsstat inte kan stå över lagarna om yttrandefrihet. De rättfärdigar därmed humorn, karikatyrerna, satiren även om den riktar sig mot dem själva. Detta är förmodligen tolerans och fransk sekularism när den är som allra starkast.

LISA GUMMESSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr