POLITIKER. I veckans krönika varnar Lars Thulin för att riksdagsledamöter som vill sätta sig över lagen utgör ett hot mot demokratin.
Överhängande fara i USA
Ett samhälle är i stor fara när de politiker som leder det inte längre respekterar sitt uppdrag. Till exempel när vissa politiker ser samhällets lagar och begränsningar som något man kan runda och tänja på för att uppnå andra syften. Ofta syften och handlingar som strider mot detta samhälles grundläggande idéer.
Det händer på flera håll i västvärlden, där de allra flesta nationer ännu styrs av det som kallas parlamentarisk demokrati. Mest uppenbart är detta i USA, där en före detta såpaskådis, konkursad kasinoägare och kvinnomissbrukare leder landet. Och ser dess konstitution som ett hinder snarare än som en ledstjärna och något att försvara och bevara. Vilket han dock högtidligt lovat att göra
Faran finns också i Sverige
Samma sak är på väg att hända i Sverige. Här gäller det ledamöter i riksdagen. För vilket uppdrag har en sådan makthavare? Folk säger ofta att det är de som ”bestämmer”. Fast det gör även andra i samhället: chefer i näringslivet, domare, generaldirektörer. Men den som är ledamot i riksdagen bestämmer främst genom att stifta våra lagar. Som är grunden för vårt samhälle. Lite bombastiskt kan man säga riksdagen bygger de vägar vi och vårt samhälle ska färdas på. Och gör klart vad som händer om någon avviker från dessa vägar. Ett viktigare jobb är svårt att tänka sig.
Därför är det ofattbart att det tycks vara okej att ledamöter överger vägarna vi andra måste färdas på. I stället väljer de egna vägar för att uppnå mål som inga lagar leder till. Och att alla vi, som är riksdagsledamöternas chefer, eftersom vi valt dem och kan avsätta dem, nätt och jämnt orkar bry oss.
Politiker som vill sätta sig över lagen
Här följer tre exempel.
KD-ledaren Ebba Busch gjorde sig skyldig till grovt förtal när hon i en privat fråga, som inte hade något med hennes yrke att göra, utpekade en man som klandervärd på ett sätt som enligt vår lag var grovt förtal. Bakgrunden var en husaffär där hon anklagades för att lurat en säljare som inte kanske var riktigt vid sina sinnens fulla bruk. Men det var inte den mannen som förtalet gällde. Det handlade om att Busch drog upp vad säljarens advokat hade gjort för länge sedan i ett helt annat sammanhang.
Busch åtalades. Inför risken för förnedringen att hamna i tinget och förlora, valde hon att erkänna sig skyldig och därmed betala de böter som följde på gärningen. Brottet har dock fängelse i straffskalan.
Någonstans kan man kanske förstå att Busch ”bara är en människa”, som det heter, och att sinnet i ett pressat läge kan rinna över. Det kan det göra även hos en erfaren ledamot av vårt parlament. Så det värsta var faktiskt det hon sade efteråt. Nämligen att hon ”i själ och hjärta inte ansåg sig skyldig”. Det kan bara betyda två saker: antingen att Sveriges lagar, som stiftats av riksdagen är fel. Ett underbetyg mot henne själv som lagstiftare. Eller att just hon inte behövde bry sig, eftersom hon i själ och hjärta följde sin egen lagbok. För att återknyta till min metafor –- Busch avvek från vägen och valde en helt egen i ett privatekonomiskt ärende. Och ansåg inte att det var fel.
Hennes eget parti svalde detta utan större problem och så även resten av riksdagen. Allt blev en pikant detalj i hennes karriär. Jämför det med Mona Sahlin, vars karriär i princip krossades när hon fick löpa gatlopp för att hon betalat för blöjor och Toblerone med fel kontokort.
När politiker (SD) vantolkar ordet frivilligt
Nästa exempel handlar om Ludvig Aspling, SD:s migrationpolitiska talesperson och riksdagsman. Han blev vansinnig då ett stort antal kommuner tackade nej till regeringens inbjudan till ett frivilligt samtal rörande invandrares frivilliga återvandring. Därför ifrågasatte han dessa kommuners rätt till statsbidrag. När dessa kommuner utövade det självstyre de har enligt grundlagen, borde de straffas av Tidölaget, ansåg Aspling. Vilket måste sägas vara ett märkligt sätt att tolka ordet frivilligt.
Asplings uttalande är kanske inte så farligt i sig. Det kom inte i en motion, utan som frustration över att han inte fick som han ville. Men det är ett exempel på en riksdagsledamot, vars jobb är att stifta lagar, som helt vill ge fan i grundlagen. Alltså om den inte passar egna syften ska den inte gälla. Det är en karbonkopia på Donald Trumps filosofi.
Jimmie Åkesson och moskéerna
Det tredje exemplet rör Jimmie Åkesson, SD:s ledare. I ett tal 2023 hävdade han att moskéer i Sverige borde rivas för att de var moskéer. Uttalandet är självklart helt huvudlöst. Och saknar all förankring i gällande lagrum. Det är ett brott mot plan- och bygglagen och framförallt mot våra grundlagars paragrafer om religions- och föreningsfrihet. Så SD:s store man från Sölvesborg visste givetvis att detta aldrig skulle bli verklighet med mindre än att alla relevanta paragrafer, inklusive ett par grundlagar, helt skrotades.
Ändå hävdar denne man, väl avlönad av oss skattebetalare för att stifta och upprätthålla lagar, att dessa inte borde gäller just honom och hans parti. Han vill i stället sätta SD:s viktigaste och kanske enda agenda över lagen. En agenda som går ut på att hata invandrare och invandring.
En märklig sak när det gäller dessa frågor är att jag inte hörde en enda reporter som mötte de tre riksdagsledamöternas uttalanden med den enkla, hövliga och relevanta frågan: Och i vilket lagrum finner du stöd för denna åtgärd eller åsikt?
Ibland förefaller den enkla journalistiken vara väldigt svår.
lars.thulin@opulens.se
