Överklassen borde granskas mer

Krönikor
Collage: C Altgård / Opulens.

JÄMLIKHETSFRÅGA. ”Bakom fasaden och maskerna gömmer sig ibland idel tomhet, alkoholmissbruk och dysfunktionella relationer.” Nyligen utkom Bengt Ericsons Maktspelarna – min turné med den svenska överklassen. Susanne Liljedahl reflekterar över ny och gammal överklass.

 

Överklassen har alltid varit mån om koder och klassmarkörer för att framhäva, avgränsa och positionera sig gentemot andra. Den franske kultursociologen Pierre Bourdieu kallade det La Distinction. Redan benämningar som noblesse, societet, adel och elit har starka symbolvärden som ger associationer till exklusivitet, prestige, privilegier och status. På franska finns uttryck som le beau monde, crème de la crème och ancien régime.

Alldeles för få reportrar har ambitioner att göra mer granskande undersökningar om samhällets översta skikt. Det gullas exempelvis betänkligt med kungahuset, och en del reportage och program framstår som rena PR-kampanjer. Åh, vilken underdånighet, och vilket bedrägligt sken av folklighet.

En anledning att intressera sig mer för överklassen och alla dess schatteringar är att den utövar inflytande och makt, vilket även ger relief åt klassklyftorna. Det går till och med att skönja en växande maktkoncentration och elitisering. I den tvärvetenskapliga antologin Eliter i Sverige (red Bengt Erik Eriksson, Mikael Holmqvist och Lena Sohl) blir fenomenet glasklart. Allt färre individer kontrollerar en allt större del av de samhälleliga, ekonomiska och kulturella resurserna. Ett signum för vår tid som motsäger den populära föreställningen att Sverige är ett jämlikhetens paradis på jorden. Onekligen framträder en vidgad och fördjupad bild av det samtida Sverige i antologin och efter att ha läst den och några andra skildringar ser jag en förskräcklig utveckling där överklassen dominerar andra i samhället och att vinstmaximering och position blir prio ett. Allt i en tid där politikernas mål är att minska klassklyftorna och nå en jämnare fördelning av makt och inflytande.

Den gamla eller den traditionella överklassen består av personer med ”rätt börd”, anor, vapensköldar etc. I generationer har adeln och aristokratin utvecklat ett ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital med starka band sinsemellan. Med fördel kan man läsa Björn af Kleens bok om den jordägande adeln – Jorden de ärvde. Privilegier blir här tydliga samtidigt som adeln drar in miljonbidrag från EU.

Den nya överklassen har inte den historiska anknytningen, arvet eller anorna. Men de har pengarna, de nya pengarna, ibland genom snabba klipp på börsen. Till stor del består den av extremt hungriga uppkomlingar och karriärsugna från medelklassen så kallade parveny och nouveau riche. Samtidigt visar forskning av psykologer vid University of California (UCLA) att ju mer man stiger på den socioekonomiska stegen, desto mer minskar empatin.

Den nya överklassen brer ut sig och återfinns i roller som politikerproffs, lobbyister, It- och finansbubblare, storbyråkrater, investerare, näringslivsdirektörer och artister i viss mån. Samtidigt fortsätter inkomstklyftorna att öka (se t ex Långtidsutredningen, 2019). I antologin framkommer att en typisk elitperson av idag inte liknar den klassiska överklassmänniskan som besitter ett visst kulturellt kapital i form av intresse i och kunnande om konst och kultur. Typisk för dagens elit är istället den nyliberala aktören med ett entreprenöriellt, aktivt och engagerat mindset, då kompetens här inte längre handlar så mycket om vad man kan om världen, utan mer om hur man relaterar till den.

I någon mening framstår klass som en social konstruktion i forskningen och litteraturen. Klass är något som görs, precis som könsroller. I detta inbegrips klassmarkörer om hur man ser ut, kläder, manér, språk, attityder, värderingar, elitskolor, boende- och klubbreservat, ja, hela den rätta, exklusiva livsstilen. I dessa kretsar är det överlag viktigt med rangordning och vem som är vem. Fasaden, fasaden, fasaden. Att visa djupare känslor kan vara förödande. Men bakom fasaden och maskerna gömmer sig ibland idel tomhet, alkoholmissbruk och dysfunktionella relationer. Något som ju är väldigt mänskligt.

Standardverk i sammanhanget är Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige och Bengt Ericsons Den nya överklassen och Den härskande klassen. Båda erfarna, drivna och initierade journalister med förmåga till skarpsinniga analyser. Ericson är aktuell med sin femtonde bok – Maktspelarna – min turné med den svenska överklassen. Här porträtteras multiförmögna och den nya överklassens framväxt och hur man befäster sina positioner. I en intervju i Di säger Ericson: ”Den röda tråden i mina böcker är makt. Jag har alltid varit intresserad av hur makt utövas, hur den missbrukas och vilka som söker sig till den.” Och på frågan om aktörerna har något gemensamt svarar Ericson att de förenas av sin skådespelartalang på den offentliga arenan där de dels framstår som handlingskraftiga och dugliga, dels effektivt håller masken när de hamnar i svårigheter.

SUSANNE LILJEDAHL
SUSANNE LILJEDAHL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Visionernas återkomst

BRYTPUNKT. ”En kontinuitet har uppstått, corona har bundit samman tidigare futuristiska och