DEPP & PEPP. “Allt tvärsäkert prognosmakeri om framtiden lämnas bäst till profeter, trendspanare, despoter och sektledare. Låt dem sitta vid ett fikabord och samtala, göd dem med bullar och saft, så de förblir nöjda och inte uppviglar andra och attackerar den värld som bygger på förnuft, sans och fakta”, skriver Erik Cardelús.
Efter en period av medial askes hittar jag tillbaka till den stora morgontidningen. Återföreningen blir digital. Inget onödigt prassel vare sig till höger eller vänster i dessa pandemiska tider. Jag möts av en kulturdebatt mellan Jonathan Jeppson och Stefan Edman.
Debatten gäller om vi ska möta klimatkrisen med depp eller pepp, som stridbara pessimister eller optimister. Edman menar att pessimismen lätt leder till apati medan Jeppson hävdar att optimismen fördunklar vår klarsyn och dämpar vår förmåga att agera. För utan upplevelsen av akut hot vidtar vi inte de kärva åtgärder som behövs. Samtidigt behövs motivation till att agera. Så: vad ger bäst handlingskraft – hot eller hopp?
Själv frågar jag mig varför vi människor så ofta skapar situationer där vi måste välja sida och lag. Ställa oss i den svarta eller vita rutan, svara ja eller nej, sitta eller stå upp, vifta med den röda eller blå halsduken. Måla med mörka eller ljusa färger.
Sannolikt handlar det vår evolutionärt inpräglade instinkt att söka en flock, en samling likasinnade som kan stärka och skydda oss mot olyckor och angripare. Sängkamrater under kollektivets varma snuttefilt och fränder vid den gemensamma lägerelden. För utan flock var vi ganska sårbara därute på savannen, då varken lejon, jaguarer eller andra mäktiga rovdjur hade några problem att hinna upp oss och förvandla våra kroppar till en läcker måltid.
Men några slavar under instinkter och impulser är vi inte.
Savannen. Hur mycket har det inte tjatats om denna nästintill mytiska plats? Hjärnforskare, evolutionsbiologer, antropologer och forntidshistoriker tuggar på om hur lite våra hjärnor och övriga kroppar har förändrats sedan vi sprang runt i dammet därute på savannen.
Samtidigt har ju livsbetingelserna förändrats kraftigt sedan dess. Smarttelefoner, kylskåp och dejtingappar. Vattenkranar, vaccin och vårdcentraler. Innehållet runt och därmed också i våra hjärnor har också uppdaterats ett otal gånger, även om hjärnans struktur och funktion i stort sett är den samma, påfallande lik hos Samantha på savannen och Sonja i Solna.
Men några slavar under instinkter och impulser är vi inte. Vi kan idka metakognition, överväga alternativ och testa hypoteser. Vi kan tänka längre än näsan räcker och springa på mer än första rullande boll. Våra tankar kan kryssa mellan pessimism och optimism, liksom mycket annat. Som så många andra, lever jag med omväxlande doser av depp och pepp, ljus och mörker, sött och salt. Humöret växlar, som ebb och flod, årstidernas växlingar, utfall och infall.
Det vi alla – erkända och påstådda pessimister och optimister – alltid måste stå enade kring är sådant som klimathotets riktighet och att vetenskaplig medicin är bättre än regndanser och healing. Tron på det evidensbaserade. Här behövs varken Greta eller grötmyndig expert, bara läskunnighet och förnuft. För vetenskapen övertrumfar alla alternativa sanningar och flum. Vetenskapen är det bästa vi har för att hantera planetens problem, från klimatet till covid-19, liksom allt däremellan.
Samtidigt kan vi inte förutsäga och bestämma allt med vetenskapens hjälp. Verkligheten är alltid större och mer komplex än de teorier vi gör över den. Därför slår beräkningar och förutsägelser inte sällan fel, precis som så ofta under detta coronaår. Och just därför utvecklas och förflyttar sig oupphörligen vetenskapen. Saker verifieras, falsifieras och modifieras ständigt. Osäkerhet och vetenskap lever tätt samman. Vetenskapen bygger sitt sanningskriterium på sannolikheter och framlagd evidens, inte på självfullkomlig tvärsäkerhet och klickokratiskt snicke-snack. Dagen vi har fullständig visshet, behövs ingen vetenskap. Då kan vi sätta oss i templet och prata med sektkamraterna istället.
Så att vetenskapen skulle förse oss med vattentät räddningsplan för klimatet eller framtida pandemier är en utopi som i sig själv är påfallande ovetenskaplig. Vetenskapen tillhandahåller det bästa vi har fram till nu, ett underlag. Ett provisoriskt, partiellt men rationellt underlag att agera på, eller för att citera KTH-professorn Christina Mobergs understreckare i Svenska Dagbladet för två veckor sedan: ”Men vetenskapen har en inneboende osäkerhet – ny forskning kan leda till att tidigare resultat behöver modifieras, och i enstaka fall ersättas av nya. Vetenskapen har inte heller svar på alla frågor, utan förmår ofta ge endast en del av bilden.”
Så frågan om fördelar med optimism eller pessimism är ganska överflödig. Allt tvärsäkert prognosmakeri om framtiden lämnas bäst till profeter, trendspanare, despoter och sektledare. Låt dem sitta vid ett fikabord och samtala om hur framtiden ska bli, hur paradiset ser ut och hur många böcker Gud har i sitt bibliotek. Låt dem fika länge, göd dem med bullar och saft, så de förblir nöjda och inte uppviglar andra och attackerar den värld som bygger på förnuft, sans och fakta. För det räcker också med foliehattar, konspirationsteorier, populister och kongresstormningar nu.
Så nog finns det skäl att vara både optimist och pessimist, liksom anhängare av alla nyanser däremellan. Mest av allt finns skäl att göra så mycket man kan, för demokratin, välfärden, vetenskapen och hållbarheten – nu och framöver.
info@opulens.se
