Minnen från en höstkonsert

Krönikor.
Montage: Opulens. (Bakgrundsbild: Pixabay.com. Lätt modifierad.)

KULTURLIVET. Gussy Löwenhielm begrundar den mörka årstiden men gläds också över ett återöppnat kulturliv. Här delger han oss några minnesbilder från en höstkonsert. ”Så ta ett steg ut i kylan och låt kulturen skyla dig med sin värme”, är hans råd till oss.

Jag har full förståelse för folk som blir deprimerade på hösten. Jag blir det inte. Men jag förstår grejen. Sverige når sin kulmen i juli och den process under året när vi har förvandlats från ljusskygga individer (i synnerhet med en lång pandemi i ryggen) till sociala varelser som insuper livets glädjeämnen så går det ganska snabbt innan löven (och Löfven) känner att de har gjort sitt och drar vidare.

Det mörknar allt mer på eftermiddagen och kylan tvingar på oss den där vinterjackan som vi sa att vi skulle göra oss av med förra säsongen men som vi nu tycks behövas dras med ännu en säsong eftersom kylan helt tog oss på sängen.

Klart man kan bli deprimerad. När vi dessutom snuvades på september som kan vara årets härligaste månad, med behagliga temperaturer, men som detta år var en höst som kom med, ja, stormsteg, så förstår jag att det blir som en kraschlandning när november inträtt.

Jag förstår att det kan uppfattas som drygt. Men när vi nu återigen kan kliva ur våra gryt och iden och likt kulturhämmade zombies ta oss an svårförstådda begrepp som biljettbokning så är det som att en ny värld har öppnat sig. Det är klart att det kan skava lite om man tänker att november ligger framför oss liksom de kala träden och den grå himlen. Men betänk även detta. Vi får plocka av de lågt hängande fallfrukterna. Och det är fantastiskt.

För inte så länge sedan var jag på Konserthuset. Denna smältdegel av olika musikaliska uttryck som sträcker sig från präktiga chansoner från epoken ”Tidigare musik” med musikaliska utvikningar signerade Henry Purcell till svårbegriplig atonalitet av tonsättare som anser att Pendereckis musik är easy listening.

Det är härligt. Det rycks och det kastas tvärt mellan vitt skilda epoker. Och ganska likt en ståuppkväll på till exempel Norra Brunn där tre eller kanske fyra komiker bjuder in dig till några minuters sightseeing i dennes hjärnbalk. Allt kanske inte är bra, men man går därifrån med en känsla av att man tagit del av en händelserik kväll.

Det hela inleddes emellertid mycket starkt med kändisspotting inne på ”herrarnas” där jag fick chansen att stifta bekantskap med Staffan Schejas lilla konsertpianist men där jag istället fokuserade på kakelväggen framför mig hellre än att ropa ”Heja Scheja”.

Därefter tog jag plats i konsertauditoriet där vi applåderade in dirigenten och den kvinnliga pianisten som skulle framföra Mozarts tjugoandra pianokonsert. Inte mitt förstahandsval av klassisk musik men det var ändå intressant att se pianisten Angela Hewitt leva ut sina känslor och vänta in orkestern vid olika hållpunkter. Den största betraktelsen var ändå att jag har börjat se Beethoven som Mozarts vresiga morgonhumör. De är nämligen väldigt lika i sina uttryck, men där Mozart är glättig, lekfull och lite fjantig är Beethoven tung, dyster och betydligt mer svårmodig.

Efter att Anders Hillborgs nyskrivna suggestiva och virtuosa verk ”Through Lost Landscapes” spelats i närvaro av kompositören själv (en kompositör i dess rätta bemärkelse med rufsigt hår, tredagarsstubb, svart kavaj, svart skjorta och urtvättade svarta byxor) så var det då dags att ta del av det jag kommit för att se. Men framför allt höra. Min husgud Sjostakovitjs nionde symfoni. En 30 minuters resa mellan lekfullt virtuosa violin- och fagottinsatser till tunga, svårmodiga adagion som för tankarna till ett mörkt Moskva där Stalins lakejer väntar på att föra bort det ryska geniet för att han inte lyder Stalins kulturella direktiv. Och här gjorde hösten och annalkande novembermörker sig påmint.

Nu vi får välja om vi vill sitta inne och kura i våra gryt eller iden eller på ett lekfullt sätt ta höstens tjuriga uttryck vid valthornen och ta del av den kulturella flod som likt en förgylld Ganges bjuder på konst, musik, ord och bilder. Så ta ett steg ut i kylan och låt kulturen skyla dig med sin värme. För vem vet. Du kan hamna bredvid Rebeccas, från Rebecca och Fiona, pappa inne på ”herrarnas”.

GUSSY LÖWENHIELM
info@opulens.se

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr