Metoo kan äntligen bli wetoo

Krönikor.
Lars Thulin skriver om utvecklingen efter metoo. (Bakgrundsbild: Geralt / Pixabay.com)
Lars Thulin skriver om utvecklingen efter metoo. (Bakgrundsbild: Geralt / Pixabay.com)

METOO. “Min uppfattning är att både män och kvinnor vill ha ett mer jämlikt samhälle. Båda är trötta på de dåliga delarna av våra roller. Men vi ser världen på olika sätt och väljer olika vägar fram till det gemensamma målet. ” skriver Lars Thulin om könsdebatten.

Har metoo blivit hetoo?

En del hårdföra feminister tycker det. Det vill säga att metoo-upproret har fått en sådan backlash att det är som om ingenting har hänt i genusdebatten. 

Metoo startade i stor skala i USA 15 oktober 2017. Skådespelerskan Alyssa Milano fick nog av hur kvinnor behandlades i nöjesindustrin. Främst gällde det filmproducenten Harvey Weinstein. Han var en fähund och ett sexistiskt äckel, vilket domstolar senare också konstaterade.

Milanos upprop ville få kvinnor att berätta och vägra acceptera alla typer av könsrelaterade övergrepp. Metoo kan översättas med ”även jag”, underförstått, jag har också drabbats.

Rörelsen spred som en underbar präriebrand över västvärlden när kvinnor från mängder av yrken klev fram och vittnade. De mest vidriga och unkna interiörer från företag och branscher drogs ut i ljuset. 

Genomslaget i Sverige blev stort och skakande vittnesmål vällde fram. Alla – politiker, tyckare, kulturpersonligheter kämpade för att vara på rätt sida i frågan. Inte minst media. Där kom, enligt mig, metoos enda backlash. Delvis berodde det på att rörelsen blev berusad och överväldigad av sin egen framgång. Men främst på grund av att media släppte på sina regler. Inget påstått övergrepp var för obetydligt för att inte ges rubriker och journalistiska grundregler som faktakontroll, höra-med-andra-sidan, samt varsamhet med namnpublicering bars ut med soporna. 

Vissa debattörer krävde att särskilda lagar skulle gälla för förtal och påstådda sexuella övergrepp. Lagar där rättssäkerheten sattes på undantag.

Det personliga priset som vissa svenska män fick betala var högt. I ett fall det yttersta priset. Men inget varar för evigt. Andra saker pockar på medias uppmärksamheten. Och en viss tillnyktring från pressen skedde. Då kom påståendet att ”ingenting” hade hänt. Att männen fortsätter att styra allt. Krönikören och författaren Irena Pozar tyckte så. Och Cissi Wallin fortsätter att bli dömd för att hon hävdar att en särskild lagbok ska gälla för arga kvinnor.

Fast det viktiga var inte att några män hängdes ut och förlorade anseenden och jobb. Det viktiga var de miljoner samtal som startade om könsroller – runt frukostbord, i sängkammare, på kontor, i styrelserum, på krogen, på politiska möten. De förändrade och fortsätter att förändra samhället. Men det är utvecklingen av dessa samtal som har medfört att besvikna feminister suckar om att me-too har råkat ut för en backlash.

Debatten om jämställdhet har alltså varit annat än jämställd.

För fram tills dess hade kvinnor det totala tolkningsföreträdet i debatten om könsroller. Ja, män deltog knappt. Därmed var det okej att påstå vad som helst. Som då Gudrun Schyman sade att svenska män var talibaner. Som när författaren Sofia Rönnow Pessah publicerar en bok med recension av ligg med femtio män där de reduceras till styvhet och uthållighet. Den hyllas, av kvinnliga recensenter, som rolig feministisk och viktig. Inte ett ord om att den förnedrar män. Motsvarande bok om en mans ligg med kvinnor hade väckt ramaskri om den hade publicerats.

När jag en gång lite surt frågade DN om jämställdhet efter att de första åtta av dagens elva krönikörer var kvinnor blev svaret till mig: utmärkt, vi har lyckats.

Debatten om jämställdhet har alltså varit annat än jämställd. Men det som debattörerna inte ville ta upp togs upp i alla de viktiga samtalen i och med metoo. För könsroller uppstår inte i ett vakuum, utan i samspel mellan könen. Därför har den också den manliga rollen diskuterats i de miljontals viktiga samtalen.

Sedan har nästan otänkbara saker hänt. Som boken ”Alla dessa dagar som kom och gick” av Joachim Berner och Johan Norberg. Den tar på ett sansat, humoristiskt och erfaret sätt upp mansrollen. Annat exempel är Marc Levengoods bok i ämnet som föranleder en lång och bra intervju i Dagens Nyheter. Den har också recenserats i Opulens. I DN säger han saker om mansrollen som varit politiskt otänkbara för några år sedan. Som denna:

”– Över huvud taget tycker jag att det är för mycket prat om att mansrollen behöver utvecklas, den är redan ganska utvecklad. Vi måste få bort den där stigmatiseringen av att män fungerar på fel sätt. Vi funkar lite olika, män och kvinnor.”

DN:s kulturredaktion har länge varit en av de mest feministiskt enögda i debatten, så att de publicerar detta är en game-changer, som det heter idag. Ett paradigm-skifte.

Min uppfattning är att både män och kvinnor vill ha ett mer jämlikt samhälle. Båda är trötta på de dåliga delarna av våra roller. Men vi ser världen på olika sätt och väljer olika vägar fram till det gemensamma målet. Hittills i debatten har männens syn på saken ignorerats eftersom den per definition klassats som fel, att det bara är kränkta män som gnäller. Nu tillåts den granskas mer förutsättningslöst.

Men för de som vant sig vid att kvinnor har absolut tolkningsföreträde i debatten blir det jobbigt. Ingen, vare sig man eller kvinna, släpper frivilligt ett övertag och en maktposition.

Alla vi andra glädjs åt att metoo inte förvandlats till hetoo. Utan är på väg mot wetoo. Dit vill de flesta av oss komma.

ANVÄND DENNA! LARS THULINlars.thulin@opulens.se
LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr