LYCKA. Med utgångspunkt i Göran Rosenbergs sommarprat i P1 reflekterar Lars Thulin över begreppet lycka. Hur ska det egentligen definieras? Här följer några svar på den frågan.
Ett bra ”Sommar” i SR:s P1 denna säsong var Göran Rosenbergs som sändes den 4 juli. Det sommarpratet spände över mycket och var fullt av visdom, smarta analyser, engagemang samt sorg och glädje. Allt mästerligt berättat.
Ett av Rosenbergs teman som stannade i mitt sinne och minne var definitionen av lycka. Är det högsta vinsten på ett miljonlotteri, att hitta drömlägenheten till ett bra pris, att ha blivit förälder, att ha funnit sitt livs kärlek?
Nja, menade Rosenberg, lycka går att uppleva även när livet i övrigt är besvärligt, rent av djävligt. För enligt honom är det en förhöjd livskänsla. Att livet helt enkelt blir mer och upplevs starkare i en positiv bemärkelse. För mig är det en spännande beskrivning.
Därmed kan jag se tre typer av förhöjd livskänsla.
Sexuell lycka
Den starkaste och mest självklara är givetvis sekunderna i fulländad sexuell orgasm. Då är livskänslan så överväldigande att tiden nästan stannar. Alla som upplevt den vet vad jag talar om.
Lycka i dödens närhet
Den andra är ordspråket att livet aldrig är så stort som i dödens närhet. Den som varit sekunder eller centimetrar från att förlora livet, inser hur vidrigt alternativet till livet är. Då höjs livskänslan. Det är därför livsfarliga extremsporter lockar så många. För den som i ett bungyjump kastar sig utifrån bron vet aldrig helt säkert om linan verkligen ska hålla. När dödsskräcken förbyts i det faktum att man inte dog den här gången heller, förhöjs livskänslan.
Allt blev starkare, verkligare, vackrare.
Jag har aldrig vågat mig på extremsporter. Men ändå upplevt den där känslan. Mest påtagligt en vinter för 45 år sedan mellan Nykvarn och Läggesta i Sörmland. På en glashal isfläck på en väg som då hette E3, fick jag sladd i min Folkabubbla. De som kört bilmodellen vet att sladdar i sådana är svåra att häva. Jag fixade inte det, utan for över i motsatt körbana, snurrade ett varv där och fortsatte ut i en åker. Då kom en lastbil dånande i full fart på mötande körbana. Sekunder skilde mig från att ha krossats till döds.
När jag trasslat mig ut på vägen igen, bilen var oskadd, kände jag en förhöjd livskänsla. Allt blev starkare, verkligare, vackrare. Färgerna, ljudet från bilen, dofterna och jag kände helt enkelt min kropp på starkare vis. När jag kom till jobbet och fick en kopp kaffe stirrade jag på den illa medfarna muggen med ett blekt blommönster och tyckte den var oerhört vacker. Och kaffe har aldrig smakat så bra som då.
Lyckan i orgasmen och i dödens närhet kan man kalla för rus. För de där ögonblicken är väldigt starka men också ganska snabbt övergående, just som rus.
Lycka finns ofta i vardagen
Men det finns lycka som kan pågå längre, utan att något dramatiskt inträffat. Bara känslan att ”nu har jag det väldigt bra, mycket mer kan jag inte begära av livet”. Ju äldre man blir, desto mer hittar man nog de stunderna i situationer där en ung människa inte skulle göra det. Måhända är det livsvisdom, den som är en av fördelarna med att få bli gammal med intellektuella gåvor i behåll.
Ett par dagar efter att jag lyssnat på Rosenbergs teorier om lycka upplevde jag den. Förstod att stunden var en sådan och det tack vare hans ”Sommar”.
Det var när jag med svärson, svärdotter och mina fyra barnbarn i åldern fyra till elva år, stod på bryggan till en sjö utanför Katrineholm. Luften var ljum, ljuset så mjukt som det bara kan vara när en sol, som funderar på att gå ner, döljer sig bakom lätta moln. Vi metade – flöten, maskar och krokar samt några brödbitar i det mjuka och lite bruna insjövattnet. Spänningen när flötena drog iväg, ilska och besvikelse när fisken släppte, följdes av att kroken bet och då glada rop inför den omedelbara jaktlyckan, som vi väl har i generna. Alla barnen kunde landa abborrar på bryggan. Fiskar vi beundrade och släppte tillbaka.
En resa i tid och släktled
Mitt yngsta barnbarn, fyraåriga Simona sade sedan att hon frös och ville gå hem medan de andra hoppades på fler fångster. Jag tog henne i handen och vi vandrade över doftande slagna vallåkrar och sedan via gles tallskog med tätt blåbärsris upp mot sommarhuset.
Simona är en verbal och funderande fyraåring. Hela vägen berättade hon om sitt liv. Verklighet med mamma, pappa, bror och förskola blandades med verklighet hon upplevt på skärmar och i sagoböcker. Sedan kom betraktelser och analyser som bara barn kan göra. Ibland obegripliga, ibland lätta att avfärda som tecken på oförstånd. Men så kommer det plötsligt – en klarsyn, underbart logisk och fri från de konventioner, fördomar och överslätande halvlögner som ofta präglar vuxnas samtal. Analyser som får vuxenvärlden att framstå som knäpp och avslöjad. Underbara att ta till sig och så lärorika.
Fisket och hennes funderingar blev också en resa i tid och släktled. För samma typ av samtal och stunder hade jag med mina barn. Och jag med mina föräldrar. Upplevelser som överlever generationer. Jag kände mig som en del i en kedja och därmed faktiskt en kugge i evigheten.
Då tänkte jag, tack, Göran Rosenberg, för att du fick mig att förstå att detta är lycka! För på skogsstigen fick jag en påtagligt förhöjd livskänsla, makalös att få uppleva. Tänkte att om detta skulle bli sista minnesbilden innan min hjärna slutligen och totalt släcks ned, så är det inget dåligt sätt att lämna tillvaron. Att hitta sådant i sitt liv, det är väl – lycka.
lars.thulin@opulens.se
