Hur blir vi av med whataboutismen?

Krönikor.
”Whataboutism.” (Collage: C Altgård / Opulens.)

MOTMEDEL. Ett av debattkonstens äldsta och sämsta trick blir allt vanligare. Orsaken – det är oerhört effektivt. Det översvämmar sociala medier och flyttar in på bred front, både i internationell politik och i våra riksdagspartier. Därför är det viktigt att kunna genomskåda tekniken.

Det kallas whataboutism. Svårt att översätta. Kanske med ”Men se på honom då…” Ett enkelt exempel förklarar allt. Säg att du bor i ett hyreshus. Du äger en hund. En dag blir du stoppad av en granne som upprörd frågar varför du igår två gånger sparkade din hund. Om du då svarar: ”Men Pettersson på fjärde våningen sparkade sin hund fyra gånger”.

Då har du gjort en klockren whataboutism. Syftet med tekniken är fyrfaldigt.

+ Att förvilla, förbrylla och skifta fokus.
+ Att sätta motståndaren i försvarsposition, vrida vapnet ur hens händer.
+ Att få motståndaren att inse att alla-är-lika-goda kålsupare. Därför kan ingen göras ansvarig för något överhuvudtaget.
+ Att om något annan gjort något dåligt har du därmed rätt att göra något nästan lika dåligt.

Tekniken har alltid använts men finslipades av Sovjet under kalla kriget. Alla angrepp på landet och dess regim och övergrepp möttes mekaniskt av att västvärlden minsann gjort något minst lika dåligt. Så det så. Västs upprördhet över Gulag-arkipelager besvarades, som en volley över ett tennisnät, av att USA behandlat sina indianer jättedåligt. Och så vidare i all oändlighet.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Sentida exempel är katastrofen i Tjernobyl och dess mörkläggning. Sovjetiska nyhetsbyrån Tass koncentrerade sig på kärnkraftsolyckan i amerikanska Harrisburg – för där minsann… Den hade inget med Tjernobyl göra. Men uttalandet förvirrade, bytte försvar mot anfall, alla lika goda kålsupare, skyll inte bara på oss. Whataboutism.

Nyligen gick en talesperson för Kina till angrepp mot Väst för att vi kritiserar behandlingen av uigurer. I deras provins plockas bomull. Talespersonen visade på en presskonferens upp en bild som avbildade hur de svarta bomullsplockarna hade det i USA för 100 år sedan. Därefter en bild på hur maskiner plockade bomull i Kina i dag. Decenniets whataboutism. Vad har USA på 1920-talet med dagens uigurer att göra? Ingenting. Den totala bristen på logik får tanken att svindla. Men syftet är alltså: förvirra, anfalla, skyll inte på oss. Whataboutismen är de totalitära regimernas verkliga snuttefilt.

Kommentarsfälten i våra dagstidningar visar nu att även hos de svenskar som försvarar agerandet hos Putin och Xi Jinping, är whataboutism främsta och nästan enda vapnet. Jag har studerat det noga. Slutsatsen är följande: kritik mot Kina eller Ryssland möts av artiklar där ordet ”USA” används senast i tredje meningen. Därefter handlar inlägget i princip bara om USA. Klockren whataboutism.

När en whataboutist blir påkommen med sin teknik är svaret alltid: jag försöker bara bredda debatten, fast det tål du tydligen inte. Men whataboutisten breddar inte, hen byter spelplan. Varför ta diskussion om något jobbigt när man kan slippa?

Förvilla, byta spelplan och alla lika goda kålsupare.

I svensk politik blir tekniken allt vanligare. Det blev tydligt när SD i somras flera gånger pekade på att socialdemokraterna under andra världskriget minsann föll till föga för nazisternas krav. Syftet solklart – få bort debatten från det faktum att SD hyllade nazismen decennier efter att alla dess ofattbara vidrigheter avslöjats. Och att förvirra. Logiken dock obefintlig. Kan ett agerande för 80 år sedan försvara ett agerande idag? Mer praktiskt – under andra världskriget hade Sverige samlingsregering. Men fakta och logik är alltid underordnat för en whataboutist.

Att Ebba Busch försöker vända kritiken mot sitt försök till husköp genom att nämna att motpartens ombud minsann begått ett brott för mer än ett decennium sedan, är en klockren whataboutism. Förvilla, byta spelplan, alla lika goda kålsupare, jag måste också få göra fel.

Donald Trump var whataboutismens mästare. Obama och Clinton hade alltid gjort något värre.

Med hjälp av ovanstående kan en vaken läsare finna att whataboutismen flödar över och ökar. Motmedel? Mitt bästa är: Visst, men låt oss diskutera en sak i taget. Tjatigt och inte så elegant, men effektivt. Det möts ofta av whataboutisternas andra vapen – att koppla ned.

LARS THULIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Sorgen för Göteborg

GBG2001. När vändningen kom så skedde 11 september-dåden. Kriget mot terrorismen med
0 0kr