TRYGGHET. “Om vi fortfarande jobbar – tjänar pengar och därmed inte är ekonomiskt beroende av någon man – vilken skada gör då de kvinnligt kodade sysslorna som vi utför på vår fritid? Vari ligger det stora felet? Är det bara för att sysslorna inte utförs av män?”, skriver Anna Bergengren.
Jag ska köpa strumpbyxor och är tvungen att ta en tur till H&M på Drottninggatan. Jag drabbas av något som liknar en liten depression där inne. De massproducerade plaggen får knappt plats på sina stänger, ligger i drivor på golvet. Jag ser bara plast så långt ögat når. Plast och stressade människor som slåss om plasten. Jag tycker mig känna mitt ofödda barn spritta till i magen, det är nog inbillning, men jag tänker ändå: Aldrig i livet att min son ska växa upp i det här. Aldrig att jag tar med honom hit och visar: Det är så här världen ser ut.
Det är kristider. Klimatet är hotat, det är krig i Europa, gurkan kostar 30 kronor. Jag märker att jag, utan att tänka på det, har börjat prioritera annorlunda. Shopping känns plötsligt inte lika lockande. Stockholms innerstad bullrar och ger mig huvudvärk. Jag börjar tänka: Den där bostadsrätten vi har planerat att köpa när vi får råd, för att ”det är så man gör”, behöver vi verkligen den? Och plötsligt är helt andra saker viktiga. Att baka eget bröd. Köpa grönsaker efter säsong. Handla second hand.
Jag tänker förstås inte låtsas att jag är ensam om detta. Tvärtom är allt jag nämner ovan ganska trendigt och inne just nu. Bloggare och influencers skriver romantiskt om hur de köper ägg från den lokala bonden, syr sina egna kläder och flyttar ut på landet halva året. Och det är inte bara de som verkar längta efter enklare tider. För några dagar sedan skrev Kristofer Ahlström i Dagens Nyheter längtansfullt om att få ”slippa allt”. Ahlström har mått piss över den smutsiga valrörelsen och önskar att han inte visste något om den, och inte heller han känner sig ensam i dessa tankegångar. ”Det är ett massfenomen på internet, av alla platser, att drömma om ett aningslöst liv; som på medeltiden, gärna på landsbygden”, skriver han. Man har förstås alltid tänkt att ”det var bättre förr”, resonerar Ahlström. Men jag tror att det ligger något äkta i hans längtan.
I min egen värld kopplas denna längtan till det (ganska hånade) ”hemmafruidealet” som har börjat sprida sig bland medelklassens kvinnor de senaste åren. I likhet med de influencers som jag nämnde ovan så ska man göra egen saft, odla egen potatis, ta hand om barn och sköta hushållet. Jag har själv hakat på en del av det. Det är en trend och jag är trendkänslig. En av dem som uppmärksammat rörelsen är Anne Hietanen, som i en krönika i Svenska Yle menar att detta är en feministisk backlash efter MeeToo. Hon tar författaren och poddaren Anna Björklunds bok Kvinnomanualen som ett exempel på att hemmafruidealet är tillbaka, och jämför med Irena Pozars bok Backlashen – Metoo och revolutionen som stoppades som gavs ut ungefär samtidigt men har sålt sämre och fått hårdare kritik.
Jag tror absolut att det kan ligga något i det som Hietanen säger. Samtidigt ställer jag mig frågande till att Kvinnomanualen ständigt får fungera som argument för ett nytt hemmafruideal – själva bokens existens är väl bevis för att dess författare jobbar som just författare, och därmed inte är någon hemmafru? Och om vi fortfarande jobbar – tjänar pengar och därmed inte är ekonomiskt beroende av någon man – vilken skada gör då de kvinnligt kodade sysslorna som vi utför på vår fritid? Vari ligger det stora felet? Är det bara för att sysslorna inte utförs av män? Ska kvinnor bestraffas för att männen fortfarande ägnar sig åt att kriga och att starta ännu fler företag som kan sälja ännu mer plast – det får väl stå för dem?
Nej, jag tror att i kristider dras jag och många andra till det konkreta, det som vi kan ta på, det som är viktigt på riktigt. Att köpa ett litet hus och odla potatis kan vara mer än att ”lajva hemmafru”. Det kan också vara en sorts prepping. Om kriget skulle komma liksom. Eller klimatkrisen. Då har vi åtminstone tak över huvudet, långt utanför den farliga staden. Och potatis. Så, världen brinner, och vi dras till det som skapar stabilitet och trygghet: hemmet, familjen, maten, omtanken. Och visst, klart det känns bra att följa en trend, vi är flockdjur och det är så trender fungerar, men det finns också något djupt omtänksamt i att hellre baka bröd till sin familj än att jobba för provision så att man kan shoppa ny höstkappa trots att man redan har två hemma. Detta är något mer än att vi har hakat på en eko-trend, detta är viktigt på riktigt. Och om någon har problem med att vår krishantering är traditionellt kvinnlig, så är männen varmt välkomna att delta.
info@opulens.se
