Helgessän: Dialog och storsinne är vägen framåt

Krönikor.
Storsinne, dialog, överenskommelse, handslag
Illustration: Opulens. (Grundbild: Pixabay.com)

KOMPENSATION. ”Istället för en konstruktiv dialog, där fokus inte behöver vara ekonomisk kompensation, som kan leda till en överenskommelse på formella och moraliska grunder väntar kanske ett diplomatiskt och retoriskt skyttegravskrig.”

Det skriver Artur Szulc apropå att Polen nu kräver krigsskadestånd av Tyskland på runt 14 000 miljarder svenska kronor för det som skadades och förstördes i andra världskriget.

Invånarna i staden Wielun såg som vanligt fram emot fredagens marknadsdag när lokala bönder kom in till torget för att sälja sina produkter. Men denna fredag, den 1 september 1939, skulle för alltid bli ihågkommen av andra skäl. Istället för att emotse torghandeln tvingades de boende att fly för sina liv.

Redan kl. 04:40 hördes de första explosionerna från bomber som tyska plan hade släppt. Flera föll ner i sjukhuset och dödade tiotals människor. Det var bara början. Många flydde ut på landsbygden, däribland min mormor och hennes föräldrar. Tyska plan återkom i vågor fram till två på eftermiddagen. Bombningarna ledde till att stadskärnan lades i ruiner och hundratals civila dödades. Liknande öden drabbade många polska orter i september 1939.

Förödelsen, för att inte nämna följderna för civilbefolkningen, som det tyska angreppet vållade Polen 1939 kom ändå att blekna i jämförelse med de kommande årens ekonomiska utsugning, ödeläggelse, plundring, terror och massmord som den nazityska ockupationsmakten ägnade sig åt. Den hänsynslösa exploateringens omfattning och efterföljande avsiktliga förstörelse av polska jordbruk, verkstäder, industrier och andra materiella tillgångar är i dag svår att föreställa sig. Förutom rasideologiskt motiverad folkmordspolitik mot polacker genomförde tyskarna ett utrotningsprogram riktat mot judar. Fler än hälften av Förintelsens offer var polska judar.

Vissa kommentatorer i Polen avfärdar allting.

På 83-årsdagen av krigsutbrottet fick partiledaren för Lag och rättvisa Jarosław Kaczyński stor medial uppmärksamhet runtom i Europa när han presenterade en rapport över landets mänskliga och materiella förluster under den tyska ockupationen 1939–1945. Rapporten som består av tre volymer täcker olika aspekter och inbegriper allt från redogörelser om tysk ockupationspolitik till fotografisk dokumentation av ödeläggelse och mord på civila, och om hur krigsskadeståndsfrågan hanterats rent juridiskt efter 1945. Experterna som arbetat med rapporten har räknat ut att Polens förluster uppgår till ett värde av drygt sex tusen miljarder zloty, alltså runt fjorton tusen miljarder svenska kronor. I rapporten betonar man att den enskilt största förlustkategorin utgörs av över fem miljoner mördade polska medborgare. Argumentationslinjen är att om dessa människor fått leva och arbeta så hade de genererat skatteintäkter med mera. I fallande ordning kommer sedan plundring av den polska statskassan, materiella förluster och stjälande av pengar från polska banker och kreditinstitut.

Nu planerar Polen att på allvar börja driva ärendet om krigsskadestånd från Tyskland eftersom man anser att detta inte är avgjort. Vissa kommentatorer i Polen avfärdar allting som ett knep från Lag och rättvisa som på detta sätt vill mobilisera opinionen inför valet 2023. Andra försvarar regeringens ambition med argument om historisk orättvisa, moral och avsaknaden av överenskommelser. En opinionsundersökning visar också att betydligt fler än enbart Lag och rättvisas anhängare stödjer regeringens avsikter i denna fråga.

Med tanke på all nyhetsrapportering om rapporten kan det vara på sin plats att åtminstone översiktligt belysa vad som sagts och gjorts kring detta efter kriget.

Tysklands ståndpunkt är alltså att detta är avgjort sedan tidigare. Framför allt åberopas en överenskommelse från 1953 mellan Östtyskland och Polen – två totalitära nationer i östblocket. Dåtidens polska kommunistregim ville lyfta frågan om krigsskadestånd men direktivet från Moskva var entydigt: släpp sådana krav. I gengäld skulle östtyskarna erkänna Oder-Neisse-linjen som gräns mellan länderna. Polens kommunistiska regim lydde uppmaningen från Kreml, men avtalet godkändes aldrig av folkrepublikens parlament.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Från tysk sida menar man att avtalet från 1953 har bekräftats i efterföljande överenskommelser mellan folkrepubliken Polen och Västtyskland 1975 samt mellan det demokratiska Polen och enade Tyskland 1991. Fördragen från 1975 och 1991 har dock endast gällt kompensation till enskilda individer. Västtyskland gick med på att betala 1,3 miljarder mark till den polska staten som ersättning för pensioner den betalat ut till polacker som varit tvångsarbetare under kriget. Efter murens fall grundades en gemensam polsk-tysk fond till vilken Tyskland betalade in en halv miljard mark som skulle gå till före detta polska tvångsarbetare som ”humanitär hjälp”. Tyskarna ville medvetet undvika ordet skadestånd.

Den större frågan om nationell krigsskadeståndsersättning lyftes aldrig av polska regeringar efter 1991, vilket har tolkats av tyskarna som att frågan varit utagerad. I verkligheten planerade Polens första icke-kommunistiska premiärminister Tadeusz Mazowiecki att föra upp ämnet på agendan men eftersom landet tampades med betydligt allvarligare och mer akuta problem så lät man saken anstå.

Så såg det också ut under hela 1990-talet när medlemskap i NATO och EU hägrade. Först år 2004 röstade det polska parlamentet för en resolution om att aktualisera krigsskadeståndsfrågan. Varför togs detta beslut 2004? Jo, för i början av 2000-talet började föreningar, som samlade fördrivna tyskar och deras ättlingar, att sondera möjligheterna till skadestånd för egendom som konfiskerades av den polska statsmakten 1945. I det läget förstod polska politiker, från samtliga partier, att frågan om skadestånd av olika typer, behövde regleras en gång för alltid. Den sittande polska vänsterregeringen valde dock att betrakta resolutionen som överflödig, särskilt när kanslern Gerhard Schroeder meddelade att Tyskland skulle motsäga sig alla eventuella skadeståndskrav som tyska medborgare kunde tänkas ha gentemot Polen. Här borde Polens regering åtminstone ha intagit positionen att krigsskadestånd och skadestånd till individer är olika saker.

Är en juridisk dragkamp att vänta i det läget?

I dag motsätter sig Tyskland givetvis alla anspråk om krigsskadestånd från polskt håll och menar att frågan är slutbehandlad. Polens regering hävdar, inte helt grundlöst, att avtalet från 1953 är lagstridigt av flera skäl och att efterkommande överenskommelser över huvud taget inte reglerar krigsskadestånd utan endast rör kompensation till enskilda medborgare.

Vad som kommer att hända framöver är svårt att sia om. Kan Tyskland ignorera polska fordringar ifall de formaliseras på allvar? Är en juridisk dragkamp att vänta i det läget? Kommer tyskar att reagera med krav på skadestånd för förlorad egendom 1945? Vilka reaktioner är att vänta från israeliskt håll med tanke på att judiska organisationer i många år krävt kompensation för egendom som konfiskerades av nazityskarna i ockuperade Polen och som övertogs av den polska staten efter kriget. Kommer diskussionerna att hamna i en återvändsgränd och kretsa kring ömsesidiga anklagelser? Även om dessa saker måste särskiljas så lär det inte hindra varken politiker eller en uppeldad opinion från att hänvisa till dem. Istället för en konstruktiv dialog, där fokus inte behöver vara ekonomisk kompensation, som kan leda till en överenskommelse på formella och moraliska grunder väntar kanske ett diplomatiskt och retoriskt skyttegravskrig.

Man kan bara hoppas att dialog och storsinne leder detta kapitel till ett värdigt avslut.

ARTUR SZULC
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr