MEDIEKRITIK. I veckans krönika riktar Lars Thulin stark kritik mot hur idolers vurm för självmord lyfts fram i medierna.
När ska självmord sluta sälja?
När Dagens Nyheter gör en djupintervju med Felicia Eriksson som vunnit Melodifestivalen pryds artikeln med rubriken ”Jag visste inte ens om jag skulle fortsätta finnas”. Citatet har plockats ur en del av texten där artisten gör klart att hon var så nedkörd och deprimerad att hon övervägde att se till att hon inte hade någon morgondag. Den enda rimliga tolkningen som en läsare kan göra av ett sådant uttalande är funderingar på självmord. Suicid.
Den som de senaste åren läst personporträtt på unga på väg in i den stentuffa nöjesbranschen finner att tung psykisk ohälsa och planer på självmord verkar vara en farsot. Mängder av artister har mått uselt och funderat på att sluta sina dagar. Det har i sin tur lyfts upp av pressen så att det nästan definierar artisten och ger dem ett namn och ett ansikte. Vilket i sin tur kan ge mer plats på helsidor och i tv-soffor. Även om artisten bara nämnt sina problem i en bisats, så väljer redaktionen ofta att lyfta upp det i rubrik och ingress, alternativt bli en dominerande fråga i ett samtal i etermedia.
Nyhetsfokus på unga kändisars ohälsa
Felicias medtävlare i årets Mello, Grezcula, funderade också på att ända sitt liv. Vilket Aftonbladet betonar på motsvarande sätt i ingressen. Här gjorde dock reportern ett gediget jobb och fångade upp frågan på ett bra sätt. Fast intervjun innehöll även mycket annat. Men ansvarig redaktör visste vad som säljer mer än annat: kändisar som mår dåligt och funderar på självmord.
För något är sedan var storyn den samma om en annan Mello-artist, Clara Klingenström. Hon tog för mycket tabletter då hon tröttnat på livet. Denna dramatik hamnade inte oväntat i topp på en artikel i Aftonbladet. Listan på unga kändisar vars dåliga mående blir huvudnyhet på ett slarvigt och ytligt sätt, kan göras längre. Bara att googla.
Psykisk ohälsa lyfts hela tiden fram
Detta gör mig bedrövad och heligt förbannad. Redaktörer missar sällan chansen att berätta att den psykiska ohälsan ökar. Att vi måste tala om den. Alla måste hjälpa unga som mår dåligt. Journalister vet också att de själva har kraften att göra unga artister till förebilder och idoler för osäkra ungdomar med lätta kaosartade liv och vacklande självbilder. De är i den känsligaste åldern i sina liv. Då allt stormar, impulskontrollen är låg och sökandet efter förebilder utanför den tråkiga vuxenvärlden är som störst. Att då ta varje chans att hamra in att självmord är en slags naturlig utväg för beundrade kändisar, är på gränsen till kriminellt.
Självmord är ett folkhälsoproblem
För självmord är ett svenskt folkhälsoproblem. 2024 tog drygt 1 400 personer sina liv. Det innebär ett fullbordat självmord var sjätte timme. Året om. Det var sju gånger fler som tog sina liv än vad som dog på vägarna detta år. Vad gäller åldersgruppen 15-24 år är suicid den främsta dödsorsaken. Givetvis måste ämnet diskuteras. Men hur? Som en pikant detalj för att ge kändisar lyft? Eller en seriös genomgång av orsaker, förståelse och vägar ur mörkret?
Fördjupning är sällsynt
Om redaktörerna verkligen var intresserade av att hjälpa och en intervjuperson vill tala om sina mörka tankar, måste reportern gräva vidare i denna människans problem. Vad fick hen att känna så, fick hen någon hjälp, vad fick hen att inte göra det, vad lärde personen sig av denna mörka episod? Men det sker sällan. I de flesta fall blir det en pikant krydda i anrättningen. Som mästerkocken, alltså redaktören, ger störst plats på tallriken. Artister som söker maximal uppmärksamhet lär sig snabbt vad rubriksättare vill ha.
Jag har personlig erfarenhet både av vänners suicid och mångas tankar om detta. Jag vet också vad forskarna kommit fram till. Nämligen att tankar på självmord inte är ovanligt hos unga, utan något många flörtar med i de mörkaste stunderna. Att ta det ultimata steget är något annat som dessbättre betydligt färre gör.
Självmord kan ske spontant
Intervjuer med dem som räddats i sista stund och deras närstående visar att det ödesdigra steget kan tas spontant. Att hoppa från bron, tömma tablettburken, kliva ner från perrongen är inte sällan en ögonblickets ingivelse. Att veta att den älskade idolen övervägt samma sak kan bli en utlösande faktor. Att suicid ibland är impulshandlingar är skälet till att anti-självmordsräcken på broar visat sig ha effekt. Eftersom sista steget där blir för jobbigt.
Vurmen för självmord bör inte basuneras ut
Att vi i ett samhälle med denna kunskap har medier som basunerar ut om hjältars och idolers vurm för självmord är svårt att acceptera. Det vidrigaste är att detta är offer som görs på ett altare som består av jakten på läsare och tittare. Något annat som offras är de pressetiska regler jag fick lära mig som ung journalist. Att man inte skrev om de självmord och självmordsförsök som polisen ibland nämnde då de berättade vad som hänt senaste dygnet. Nu förefaller de vara toppnyheter.
Prioritera psykisk hälsa
Visst ska vi tala om psykisk ohälsa. Men då betona att svängningar i humör samt svarta och deppiga tonårstankar ytterst sällan är ohälsa. Utan oftast en naturlig, nödvändig men ansträngande del i den spännande resan mot vuxenheten. Därför bör vi nog inrikta oss på att i stället tala om psykisk hälsa. Och fundera på vad medier och ungdomens hjältar kan göra för att stärka den.
lars.thulin@opulens.se
