Efter stålbadet måste ett nytt samhälle växa fram

Krönikor
Bild: Myriam Zilles / Pixabay.com

CORONATANKAR. Måste inte ett annat samhälle börja växa fram, skapas och formas, efter detta grymma och smärtsamt hårda stålbad i form av ett virus, frågar sig Crister Enander.

 

Om inte skallarna på oss samtliga är tomma och ekande ihåliga som urblåsta ägg, som dessutom säkerligen någon frejdig tok i en alldeles för dyr och ful märkeskostym just suttit och målat i piffiga pastellfärger, är jag fullt och fast och allvarligt beredd att våga fastslå att virusets verkningar och ännu oöverskådliga konsekvenser grundligt har tagit livet av den så kallade nyliberala ekonomin. Den doktrin som med religiös nit och fundamentalistisk förnekelse inför fakta talar om marknaden och den fria konkurrensen som den enda gyllene lösningen på alla problem – såväl ekonomiska som sociala – och som har förmått fylla medvetandet på oss med mängder av falska floskler och lögner under snart över trettio år, är att betrakta som för alltid förlorad.

Dess tid är förbi. Pandemin blir dess död. Vem vid sina sunda vätskor kommer efter denna pågående katastrof, där fortfarande tusen och åter tusen människor dör och många dessutom i onödan, ens tolerera klyschor och klatschiga slagord som att de ”fria marknadskrafterna” reglerar och styr allt till det bästa och i alla lägen löser samtliga ekonomiska problem?

Inte många. Det är jag säker på. Inte av oss medborgare i alla fall. Det finns inte läkemedel och mediciner så att det räcker. Just det giriga bolaget Apotekstjänst fungerar inte tillnärmelsevis enligt det gällande avtal de undertecknat med statsmakten. Trots att de erhållit enorma ersättningar i miljardklassen för att handha och korrekt hantera just den verksamhet som kan betyda liv eller död för oss medborgare. Hjärtmediciner saknas, astmainhalatorer tar slut över hela landet. Listan kan göras lång, mycket lång. Just det bolaget var ju annars ena riktiga fräsare på att sälja – vad var det nu? Jo, djupfryst glass! – när de snabbt och smidigt i för övrigt hård konkurrens fick förtroendet och ansvaret för landets läkemedel, heltäckande lagerhållning och distribution och ansvar för att Sveriges sjuka och sjukhus skulle ha tillgång till livsnödvändiga mediciner och utrustning för vård och operativa ingrepp.

Förråden ekar tomma. Operationer ställs in i brist på utrustning. Problemet har länge varit akut. Många har fått försökt överleva utan de mediciner specialistläkare förskrivit eller hanka sig fram med undermåliga substitut – för att helt enkelt kunna överleva.

Under långa perioder saknades och saknas fortfarande livsviktiga läkemedel. Katastrofen är snart – om inte redan – ett faktum. Och människor dör till följd av denna kortsiktiga jakt efter att maximera profiten för Apotekstjänst.

Hur är dessa människor skapade, de som medvetet sitter framför datorn och jagar vinst på andras lidande och sjukdomar? Jag vågar inte tänka tanken till sitt slut. Skyddsutrustning till vårdpersonal har något annat vidrigt och sniket bolag passat på att sälja ut bland annat till andra länder, nästan bakom ryggen på politiker och beslutsfattare. Men vinsten var hög. Utomordentligt hög! Affärerna har gått lysande,

Länge leve den Fria Marknaden och dess tjänstehjon! Personalbrist i vården? Nja, ja, jo, visst, kanske en aning. Bolagen har effektivt – som honnörsordet framför andra tycks lyda bland kostymnissarna i bolagsledningarna – bara slimmat humanresurserna en aning. Visst fick de ”där nere på golvet”, de som springer benen av sig i de långa kalla korridorerna mellan de packade och överbelamrade rummen, där de sjuka och svaga och svårt drabbade ligger och väntar på vård och mat och nya rena blöjor, slita häcken av sig långt före det hotfullt hemska viruset dök upp mitt ibland oss.

Bara de drabbade och sjuka och mindre bemedlade lider. Och dör i bristens kölvatten och i de långa köerna då utbildade läkare, sköterskor och undersköterskor saknas sedan de sparkats för att ytterligare öka vinsten i vården.

Men kostnadseffektivt var det. Synnerligen utmärkt! Vinstkurvorna pekade brant uppåt. Ungefär som vassa alptoppar på avstånd. Aktieägarna var synnerligen nöjda med den höga aktieutdelningen och de svinhöga vinsterna. Avkastningen var hög. Cheferna fick feta bonusar varje år och säkerligen flotta middagar, flotta bjudresor till exotiska länder och högtidliga hyllningsord.

Detta skedde varje år. Under många år. Och fortsätter att hända – mitt i krisen. Alla ler brett och glatt. Alla är nöjda. Bara de drabbade och sjuka och mindre bemedlade lider. Och dör i bristens kölvatten och i de långa köerna då utbildade läkare, sköterskor och undersköterskor saknas sedan de sparkats för att ytterligare öka vinsten i vården.

Sjukhusen har sedan lång tid tillbaka inte samma antal vårdplatser som de hade förr. Det vet alla numera. Det var ju det nya ”tänket”. Varför inte öka omsättningen på sängplatserna, snabbt få ut patienterna, som man gör inom all annan ekonomisk verksamhet? Löpandebandsprincipen men med sjuka människor. Varför skulle de med svåra åkommor bara ligga där och ta upp vårdplatser, kosta en massa pengar och kräva dyr personal? Ut med dem bara, in med nästa patient som gav ännu mer av våra skattepengar till bolagsägarna.

Synnerligen onödigt och dumt med säker vård sett ur ett rent ekonomiskt perspektiv, och ur vilket annat perspektiv skulle det betraktas?

Jag bara frågar! Vinst går att göra på allt. Bara ingen protesterar. Högre omsättning var lösningen. De trötta tanterna och skraltiga gubbarna kunde snabbt skickas hem, hade de ont fick de bara högre doser med morfin och annat pillergodis som tillfälligt fick dem att inte protestera, och därefter var de ju inte sjukhusens problem längre när väl sjuktransporten forslat iväg gnällspikarna bort från lasaretten. Då blev de i stället kommunernas ansvar.

”Vinst i vården – det är då något rent och rakt av vansinnigt genialt!” jublar börsens aktörer unisont och ser aktieutdelningen stiga i höjden.

Ont om respiratorer? Va? Kommer du dragandes med det också? Jo, men… Inte kunde någon endaste människa gissa att andnöden skulle bli så stor i detta lilla land. Och det på en gång!

Att det på en gång skulle behövas flera respiratorer på vartenda sjukhus i landet, det förstår ni väl ändå att ingen kunde förutsäga i förväg. Sars och fågelinfluensa och Mers var väl ändå bara något som de skrev om i tabloiderna för att skrämma läsarna. Inte kunde vi inom den ekonomiska sektorn ta det på allvar.

Åldringsvård har vi ju, som bekant, inte kvar i det här landet. I stället har vi vård i hemmet. Hemtjänsten, vad är det med den? Ska allt dras i smutsen och anklagas för fel och brister när viruset hemsöker hela vår planet?

Vinst i vården är bra. Något som alla tyckte var bra och en satsning på ett annat och bättre samhälle? Det minns ni väl, eller hur?

Hemtjänsten omsätter och genererar enorma vinster åt de godhjärtade och omsorgsorienterade aktieägarna. Skyddsutrustning vid hembesöken hos åldringarna? Smittspridning bland riskgrupper såsom personer över sjuttio, med sjukliga åkommor och hjärt- och lungbesvär, multipel skleros, svårt nersatt immunförsvar, njurar som sviktar? Unga starka människor som blir sjuka och får Covid -19, människor som arbetar och gör allt de förmår inom vården av de äldre med risk för sina egna liv? Inte kan väl det vara vinstintressets fel?

Vinst i vården är bra. Något som alla tyckte var bra och en satsning på ett annat och bättre samhälle? Det minns ni väl, eller hur? Tja, nog trillar en och annan av pinn. Även unga och nyss friska får sätta livet till. Ett visst svinn får man väl alltid räkna med, det brukar åtminstone herrarna och damerna säga uppe i direktionsrummets svala luft och fnissa litet förnöjt åt sina egna fyndigheter samtidigt som de med lystna och giriga ögon läser senaste årsrapporten.

Allvarligt talat. Är verkligen precis allt profitens fel i dessa tider? Hade högern så fel? Varför röstade då så många på dem? Se på landstinget i Stockholm, på Nya Karolinska, detta världens dyraste sjukhus och största fiasko – högerstyret blev ju omvalt och styr och ställer återigen under fyra långa år. Så kan det gå till i huvudstaden.

Måhända låter detta som om jag sitter här och raljerar i någon krampaktig form av cynism. Det är sannerligen inte min mening, men det är mer än svårt att med bevarat lugn med förståndet i behåll försöka omfatta och hantera det som sker i spåren av det som drabbat oss. Det vill säga: att så brutalt tydligt se de enorma och smärtsamma konsekvenserna av en ekonomisk utveckling och inställning som fått löpa amok, helt fritt utan några reella och seriösa försök att sätta koppel på dess besinningslösa vansinne att till varje pris – till vilket pris som helst, och i varje enskilt ögonblick – maximera vinsten, förmera kapitalet. Samt att tvingas iaktta dess cyniska förakt och fullkomliga respektlöshet inför såväl liv som lem, och inför levande människor av kött och blod som sakta håller på att dö av detta ekonomiska systems väsen och inneboende logik.

Kapitalismen har på förhållandevis kort tid nått ett stadium då den hänsynslöst pungslår och kapitaliserar allt. Mänskligt liv saknar fullkomligt värde i dess ögon. Människor är enkom ett medel till ytterligare ökad vinst. Inget annat. Går det att tjäna pengar på sjuka och svaga, åldringar och handikappade – ja, då tvekar den inte. Vinsten är allt. Människan är underordnad profiten, det är grunden för det lilla fåtalets enorma och ofattbara vinster.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller stöd oss med 1000 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Pandemin har gjort den nyliberala ekonomin tydlig, den spricker i varenda söm. Ingen kan längre undgå att se hur den fungerar, hur den drabbar. Ingen kan längre blunda för eller förneka dess råa och grymma cynism, dess hänsynslösa rovdrift och hur hårt den drabbar alla och envar.

Så hur ska den kunna överleva? Vem kommer att ge den sitt stöd framöver?

Måste inte ett annat samhälle börja växa fram, skapas och formas, efter detta grymma och smärtsamt hårda stålbad i form av ett virus som med tragisk tydlighet visar hur de plundrade samhällena, skinnflådda in på benen, stod utan någon som helst beredskap och utan tillgång till den stabila och säkra vård som krävdes?

Jag tror det. Det är min förvissning.

CRISTER ENANDER

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Krönikor