Den Nya Skuggans tyranni

Krönikor
Bild: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

SOLIDARITET. Att många inte har någon levande människa att tala med, och sjunker samman i inre misär och tvivel och försmäktar i isolering, det är numera ett stort problem. Där måste vi hjälpas åt, ställa upp. Finnas tillhands och icke tveka, skriver Crister Enander.

 

Stäng kylskåpsdörren, lägg undan gaffeln! En sak sprider sig fortare än själva viruset: missförstånden. Och en apart och illvilligt elak intolerans. Inskränkthet är smittsamt.

Tyvärr. Bakom alla rabblande och rusaktiga rubriker – snacksaliga gubbar och beskäftiga damer, statistiksnask och knäppa experter från byar vilka Gud och SVT glömt – sker saker i skymundan. I döda vinkeln, som det heter med en term hämtad från fotbollen.

Armodet växer. Klyftorna vidgas. Fattigdomen ökar. Nävar höjs till slag. Alkoholen flödar. Och därmed, obönhörligen, våldet. Kvinnor får stryk, misshandlas. Barn far illa. Skyddsnätens maskor är större än någonsin. Politiken, den viktiga och verkliga, verkar glömmas bort, skyfflas undan i skumrasket dit inget ljus längre når.

Under Den Nya Skuggans tyranni sker missdåd, orättfärdigheten blommar värre än lupiner på de vackraste av ängar. Ogräs kan till en början se vackert ut. Sedan kväver det allt.

Så det går inte att glömma bort vardagarna, det duger inte att vägra se att lidandet ökar. Besinning tycks ej möjlig. Det går till och med att förstå. Men därmed får inte samtidigt sinnet för vad som är rätt och riktigt, anständigt och absolut nödvändigt försvinna. Håll fast vid vad vi vet! Kunskapen finns.

Allt är inte bara sig likt. Det är värre. Mycket värre.

Åldringar behöver inte enbart sitta och glo på flimrande tv-skärmar och döda datorer de fått av något barn med dåligt samvete och svullna banklån och tickande amorteringar. Barn som rusar vidare till villan eller svindyra insatslägenheten.

Mat, toabesök, vatten, vanlig och värdig vård. Deras liv kan inte vänta. De sjuka har inte blivit friska enkom för att de inte hunnit få svår snuva och andnöd och dåliga lungor. Demens och liggsår, knäckta lårbenshalsar och förstörda ryggar, värkande lemmar som inte bär längre, inte ens ut till köket. Undernäring och vanvård i vansinnets vårdvinster. Vanmakt och vansinne.

Allt är inte bara sig likt. Det är värre. Mycket värre.

I all ovärdig tysthet fortsätter raserandet av de sista kvarvarande resterna av välfärdslandet som en gång var ett folkhem. Ruinlanskap. Öde betonggårdar, ruttna rekordår. Knappt ett eko hörs ljuda mellan de tystna husen med nerdragna rullgardiner, de rostiga mattpiskställen, gula gränsmattor där inga barn lekt eller skrattat på decennier.

Åldringar och sjuklingar körs väl snart genom köttkvarnen. Mot ättestupan med mormor och hennes magra kattskrälle som tappat synen. Sommarhuset är så mycket viktigare. Bilen börjar bli gammal. Kan vi inte sälja mormors lilla lägenhet, svart och i smyg i värsta fall? Om det kniper. Ingen märker det i dessa tider. Alla är upptagna med egna problem.

Ibland, nätter då självbedrägeriet sviker, tycker jag mig höra vanmaktens skri runga och gunga fram genom land och stad, vädjande men viskande röster från sängar fulla av piss och glömda mögliga matrester från förra veckans vidriga och värmda matlådor från Kvick Kost AB, som sannolikt ägs av någon Moderatpolitikers osnutna ungar eller kusiner i Amerika.

Misärens stank sticker snart vasst i näsan. Men nu, just nu, känner ingen lukten över huvud taget. Oron, ångesten och rädslan är alltför stor. Vi glömmer. Vi förnekar, vi blundar och håller för näsa och öron.

Vi rusar runt, runt som galna möss i ett överhettat laboratorium. Likväl lider alla de som led innan Den Nya Skuggan lägrade sig över oss alla. De lider mer, de lider av skam och brist.

Bekännelser. Det är måhända hög tid att kliva in i biktbåset, falla ner på knä, rannsaka samvete och minne. Rannsakan. Jag är inte konservativ, inte en endaste droppe av bakåtsträvande smutsvatten finns i mina vener. Jag hyser ingen som helst tilltro till marknaden, kapitalet, eller Adam Smiths osynliga hand – den tar enbart strypgrepp på vettiga människor.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Revolution är måhända något bra i tider av utsugning och armod. Medelklassen är drogad av illusorisk trygghet, materiellt tingeltangel och en ergonomisk egoism som smakar aska och dy. Tyvärr.

Så låt oss ställa vårt hopp till andra. Samhällen rasar, går kräftgång. Fattiga blir fattigare och ständigt och snabbt fler, mångfalt fler. Vidrigt är ordet. Oanständigt. Ingen kan hymla eller ljuga om det. Inte längre.

Låt oss därmed inte stillatigande acceptera det. Vägra! Morgondagarna skapar vi. Tillsammans. Ingenting står skrivet, föränderlighet och samverkan. Kavla upp ärmarna, bit hårt i det sura äpplet. Det börjar här. Det börjar nu.

Just varit på Pressbyrån och hämtat medicin för fjorton dagar. Apoteket har inget avtal med Svenska Dos, det är omöjligt. Idiotier. Knäppkapitalism. Vackert är det inte där jag sitter, pustar och skruvar på mig av olust. Men jag måste vila, värken vrider varje vardag ur led, hugger, maler.

Andas. Samla mig. Ta ny sats. Egenvård till döds. Vi ses därnere. Å andra sidan, som det en gång hette. I Helvetet, alltså.

Bussarna rullar för fullt, framför mig finns stadens busstorg. Avgaser. Rörelser. En form av vardag. Tveklöst är det så.

När jag sitter här rinner det till, jag får dråp i sinnet – som det står i de isländska sagorna. Att i stället få sitta öga mot öga med ansvariga för krossandet av svensk sjukvård skulle inge en stunds lättnad och viss tillfredsställelse.

Ställa till ansvar. Kräva vår rätt. Att hänga dem högt i en ful och rostig gammal lyktstolpe – säkerligen privatiserad, även den – hjälper föga. Lätta på trycket – utan tvekan. Blod löser sällen problem, men vrede är bra.

Tysta, tigande, lydiga? Nej, icke! Den tiden är förbi. Egenvård. Smaka nu på ordet, tänk efter! Vinst i vården. Låt oss rulla dem i asfalt, tjära och fjädrar. Fram med högafflar, en lie sitter heller aldrig fel, rakt i baken – då sätter de fart. Sedan jagar vi dem ut ur staden, ut ur landet.

Kretiner, avskum, ormars föda och avkomma. Tvi fan! Och ja, jag är arg, vred och vrång. Ändå, allt jag begär är rättvisa, att fel ska vridas rätt, att de ansvariga ska stå där med skammen och tömda, länsade bankkonton och en allt annat än en ljusnande framtid. Glöm inte, ty det står i Skriften: Nämn syndarna vid namn. Sanningen ska göra oss fria!

Jag säger som Paracelsus: Det finns ingen av er på vars gravar hundarna inte kommer att pissa. Just så.

Det kan vara bra att förnimma smärta, känna inpå kroppen hur samtiden hugger i nerverna och i skelettet så det krasar samt vrider senorna hårt som strängar på en vacker cello. Då finns inga tvivel, ingen tvekan.

Det är utmärkt att få nog.

Nära bristningsgränsen träder samtiden fram, tydligt – som i skarpaste relief. Då är ingen bortskämd. Ingen är då bortklemad eller förvirrad av välmåga eller feta magars muller. Jag har fått nog. Har varit på Fridays for Future. Ganska många slöt upp. Solen hjälper väl till. Järngänget, kärntruppen, var där och en hel del andra. Då finns det hopp, åtminstone det: Hopp.

Talade på en soffa med en psykoterapeut, erfaren och kunnig. Samtiden är mörk. Kvinnomisshandeln ökar. Panik, droger, alla har det svårare än vanligt. Så de som oroar sig för sitt sommarhus och att hasselbackspotatisen till oxfilén inte blev så bra på bjudningen i lördags och att de inte tycks ha råd att även detta år skaffa den senaste bilmodellen framstår som de menlösa tokar och parasiter de är.

Att många inte har någon levande människa att tala med, och sjunker samman i inre misär och tvivel och försmäktar i isolering, det är numera ett stort problem. Där måste vi hjälpas åt, ställa upp. Finnas tillhands och icke tveka.

De övergripande problemen måste de som vet och kan ta itu med  hantera. Framtiden är oviss. Fascismen lurar, avvaktar i svart och brunt svineri. Bjud motstånd, vänner!

Vreden sköljer över mig som kraftiga och tunga vågor utifrån Atlanten. Aningslöshet är snudd på kriminell. Kunskap finns.

Vi visste inte…” Lögn och förbannad dikt! Alla vet. Ansvaret delar vi lika. Kom ihåg det!

Kavla upp ärmarna, som sagt.

CRISTER ENANDER

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Tabun vi talar tyst om

SATIR. Iodine Jupiter funderar över förekomsten av tabun. Och hittar några företeelser