Den grymmaste månaden

BETRAKTELSE. “April kommer ur det latinska ordet för öppning. Något öppnas och uppenbaras för oss”, skriver Erik Cardelús.

April är den grymmaste månaden. De välkända orden kommer från den amerikanske poeten T S Eliot, han som lämnade USA och valde England. Där blev han mer engelsk än en kopp Earl Grey, a witty understatement eller en tidningspappersstrut med Fish ’n’ Chips.

Han var poeten som skrev om det Öde landet, en plats präglad av en själlös modernisering och nedmonterad humanism, en plats där det mänskliga satts på undantag. En plats där den kortsiktiga teknokratiska framstegskulten och konkurrensen ersatt det långsiktiga mänskliga förnuftet och solidariteten.

Eliots kända diktrader citerades flitigt för två år sedan, då dödstalen i covid-19 sköt i höjden och det blev plågsamt uppenbart att beslutsfattarna och samhällsplanerarna hade stirrat sig blinda på smittkurvor, dödstal och expertrapporter, samtidigt som de glömde bort det enkla faktum att vid varje kris som drabbar oss måste de svagaste grupperna säkras först.

Aprildagen då skräcken och solidariteten gick i armkrok.

Går man tillbaka till 2020, blir det smärtsamt tydligt hur våra medier fylldes av experter som ritade kurvor och tuggade teorier, men som på bred front glömde att smittsäkra landets äldreboenden. April 2020 fylldes därför av några av de mest dödsdigra datumen i svensk nutidshistoria. Det talades om massdöd på äldreboenden, om fatala svek och försummelser, om cynisk misskötsel och kallhamrad besparingsivern. Men det talades också om människor som solidariskt hjälpte varandra: handlade och uträttade ärenden, bar kassar och köpte mediciner, ofta till grannar de aldrig hade växlat ett ord med tidigare.

Grym var också april då Rakhmet Akilov stal en skåpbil och vansinneskörde ner för Drottningsgatan, en aningslös och avspänd fredagseftermiddag full av strosande människor som nu har så svårt att glömma det som hände. Eftermiddagen då den internationella terrorismen kom på ovälkommet besök till vårt land, då Stockholms gator tömdes och lamslogs. Aprildagen då skräcken och solidariteten gick i armkrok, dagen då tidigare okända människor erbjöd varandra skjuts och sängplats, stöd och samvaro. En grym aprildag, som följdes av andra aprildagar då vi sörjde tillsammans, allt medan körsbärsträden slog ut och stod i full blom i huvudstaden.

För några hemska dagar sedan kom Butja och massakern där, som fått april att bli grymmare än någonsin. Aldrig har april varit så tragisk och tröstlös. I Europa rasar ett skoningslöst angreppskrig, med förstörelser och förgörelser, med ekon av den vanvettiga ondska som släpptes lös under 1900-talet.

Att Putins regim har passerat alla tänkbara gränser för mänsklig anständighet är uppenbart. Lika uppenbart är att det politiska fältet underskattat och underutnyttjat den historiska erfarenhet som säger oss att aggressiva och autokratiska imperier, med en sen och svajig demokratisk utveckling, sällan beter sig som vi önskar. Att bygga en stabil demokrati rimmar illa med snabbspår och önsketänkande; det är en krävande och långdragen process, med en ständig närvaro av bakslag och bakhåll.

Att flertalet västliga storföretag nu skyndsamt dragit sig ur olje- och oligarkstaten Ryssland är fullt rimligt. Lika rimligt är att fråga sig om de senaste årens sportwashing, ekonomiska klipp och andra glättiga samarbeten med Ryssland har varit rätt väg att gå. På något sätt har ju landets regim och de många oligarkerna byggt upp sina enorma förmögenheter i samspel med dessa aktiviteter och händelser, ekonomiska flöden som bekräftat den romerska sentensen pekunia non olet, pengar stinker inte. Och kanske upphovsmannen, kejsare Vespanianus, hade rätt, åtminstone delvis. För pengar luktar sällan illa; inte så länge de gynnar oss själva och inte så länge de slipper utmålas som en faktor i en icke-demokratisk utveckling som bygger på förtryck, förföljelser och slutligen leder till ett vidrigt krig.

April är den grymmaste månaden. I skuggan av kriget i Ukraina publicerades ännu en klimatrapport från IPCC, denna gång mörkare än någonsin. Titeln är ”Klimat i förändring” och nu handlar det om att begränsa klimatförändringarna, att dämpa och hantera, inte hejda eller lösa situationen. Skademinimering. Och FN:s generalsekreterare António Guterres skrädde inte med orden och meddelade att ”the jury has reached a verdict and it’s damning.” Vidare kallade han denna rapport för en klagosång över brutna klimatlöften, ”a litany of broken promises” och ”a File of Shame.” Ändå finns nu i alla fall skarpare förslag än tidigare. Trist är att det svåra uppdraget och de svåra konsekvenserna mest skjuts över på kommande generationer. Bättre sent än aldrig. Hoppet är det sista som lämnar oss. Ljus brinner i mörkret.

April kommer ur det latinska ordet för öppning. Något öppnas och uppenbaras för oss. Ett skarpt och avslöjande vårljus smeker och sveper fram, knoppar brister, fåglar sjunger och barmarken blir återigen synlig. April är en hisnande vacker månad, hänförande och händelserik, ljus och löftesrik, med en skiftande väderlek och med biologiska processer som visar att allt fortfarande är möjligt.