Bilarna tycker inte om mig

Krönikor
Tankespeglar. Collage: C Altgård / Opulens.

TANKESPEGLAR. ”I denna tid vill man inte ha såna där fjantiga bilar som dominerade vägarna på sjuttiotalet, med stora runda framlyktor, och grillar som log på ett nästan oskuldsfullt sätt.” Christian Wåhlander funderar över varför dagens bilar ser så onda ut.

Jag sätter mig i vår gröna lilla bil och vrider om startnyckeln. Motorn morrar lite när den rullar upp ur det underjordiska garaget, och sen vrider jag på ratten och far iväg mot det okända.

Efter en stund känner jag att ett slags oro börjar komma över mig. Jag känner mig betraktad. På något ondskefullt sätt. Min fru ringer just när jag stannar vid ett rödljus, och jag låter samtalet hamna i bilstereon genom att trycka på en knapp.

”Ja?” svarar jag.

”Hur är det? Du låter stressad på rösten?”

Jag tittar i backspegeln. En stor svart BMW stirrar på mig. Den ser ut som ett monster från en science fiction film. Ska den äta upp mig kanske?

”Stressad? Verkligen?” säger jag och vänder blicken framåt.

”Är det nåt fel?” frågar min fru.

Det blir grönt, och jag lägger i ettan. Nästan varje bil jag möter ser förbannad ut. I bilarna sitter helt vanliga människor ser det ut som – om det nu finns vanliga människor.

”Nej då, inget är fel. Var det något annat du undrade över?” Och så berättar min fru om sitt egentliga ärende, och innan vi diskuterat färdigt är jag ute ur Malmö, och färdas nu i närmare 90 km/h på en 90-väg.

Min lagenliga fart tycks provocera många av mina medtrafikanter, de kör upp nära och visar sina elaka grin i backspegeln, och när de kör om liksom sliter de över bilen till den vänstra körbanan, för att sedan svänga tillbaka och lägga sig nära fronten på min bil. Där håller de sig sedan kvar några sekunder för att visa sitt stora förakt för min töntiga körstil, och trycker därefter gasen i botten och far iväg i ett rökmoln av adrenalin och testosteron.

I verkliga livet är det sällan som nån snäser åt mig, och när jag promenerar runt på stan händer det nästan aldrig att nån går väldigt nära bakom mig, för att sen störta sig förbi. Likaledes sällan händer det att en sådan person därefter går så långsamt framför mig så att jag nästan snubblar, eller avslutar med att springa iväg i full galopp genom folkmassorna.

Men ute på vägarna är det som sagt en annan sak. Trygg och säker i sitt stora plåtmonster sitter föraren i det bekväma sätet och låter motorns överdimensionerade kraft fylla själen.

”Du representerar mig”, viskar föraren. ”Du är den jag vill vara. Kraftfull. Respektingivande. Farlig. Ond!”

Föraren ler. Föraren är ett barn av sin tid. Och den tiden är denna tid. Och i denna tid vill man inte ha såna där fjantiga bilar som dominerade vägarna på sjuttiotalet, med ansikten som såg glada ut. Med stora runda framlyktor, och grillar som log på ett nästan oskuldsfullt sätt.

Föraren skrattar för sig själv vid tanken på dessa bögiga tjejbilar. Sjuttiotalet var bara flum, tänker föraren. Då var det en jävla massa snack om jämlikhet och jämställdhet och annat kommunistdravel. Vidriga tider, rent ut sagt vidriga tider. Feminismen och annat elände uppfanns, och omoraliska diskussioner om pacifism hölls på öppen gata.

Föraren tittar ned på sina militärmönstrade byxor. Fan att man inte får montera bazookas på bilen. Då skulle det äntligen bli ordning och reda på vägarna!

Föraren ser en liten grön bil framför sig. ”Vad i helvete!” skriker han. ”Den jäveln kör i nittio på nittioväg! Jävla stoppkloss! Det är parkeringsförbud här, ditt patetiska kryp!”

Föraren lägger sig nära, och låter sin bils skräckinjagande uppenbarelse fylla den gröna bilens backspegel.

Föraren vräker sig ut i den vänstra körbanan, sänder laserblickar mot klantskallen i den gröna bilen, och kör in precis framför ekipaget. Saktar ned till åttio, och håller den farten en stund.

”Du FÅR köra om, ditt ägg”, viskar föraren med en grimas, och sen trampar han gasen i botten. En känsla av makt växer i bröstet. Och frihet. Och hat.

Efter en stund stannar föraren vid en taverna, kliver in, ställer sig i restaurangkön och väntar och väntar. Föraren tar en mörkbrun plastbricka och beställer en torr kycklingfilé med osaltade pommes frites och en snålt tilltagen klick bearnaisesås. Till det får han utan extra kostnad utspädd läskeblask från en sporadiskt rengjord automat.

Föraren sitter vid sitt bord och tittar ut över parkeringen. Det regnar, och mörkret börjar sänka sig. Bilen ser så ensam ut, där den står med sitt eviga hånleende.

”Min älskade”, viskar han mellan tuggorna. ”Jag är snart tillbaka.”

CHRISTIAN WÅHLANDER

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Krönikor