BIBLIOTEK. I veckans krönika berättar Lars Thulin om sin livslånga kärlek till bibliotek.
940 906
940 906. Denna kod har jag haft i mitt huvud i 65 år. Aldrig tvekat om ordningen på siffrorna. Trots att min hjärna under decennier proppats full av koder och lösenord. Kombinationer som jag ofta glömt och med stigande ålder glömmer i ökande grad. Men 940 906 är som hugget i sten. Det var numret på mitt första lånekort på biblioteket.
Mitt första bibliotek
Min kärlek till bibliotek började hos en sträng gråhårig dam som skötte biblioteket i Skanskvarnsskolan i Årsta i södra i Stockholm. Det var förmodligen inte större än 70 kvadratmeter. Men för mig fantastiskt med alla bokryggar som pockade på min uppmärksamhet. Jag undrade om det fanns någon som hunnit läsa alla. Sedan var det doften. En mild nyans av torrt damm. För mig blev den synonym med upptäckarglädje och lyckan att få läsa och veta mer.
Fast jag lärde mig också att lyckan kom med villkor och begränsningar. En var att för sent återlämnade böcker mötts av bannor och ilska. Budskapet var tydligt – jag hade missbrukat ett förtroende. En andra begränsning var att här inte fanns alla böcker, speciellt inte dem som jag ville läsa. Som ungdomsdeckarna Fem-böckerna och hela serien om det brittiska flygaresset Biggles. Damen med det grå håret förklarade korthugget att det var dålig litteratur. Och i hennes bibliotek erbjöds minsann bara fin litteratur.
Medborgarplatsens bibliotek
Så småningom följde pappa mig till Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen. Och där fick jag kortet. Med numret 940 906. Ett bibliotek så stort att enbart avdelningen för barn- och ungdomsböcker var större än hela lokalen i Skanskvarnsskolan. På Medborgarplatsens bibliotek blandades den trygga doften av bokdamm med något som var spännande. Vägg-i-vägg låg ett stort bassängbad. Den stickande doften av klor rullade därför in mellan bokhyllorna.
Men trots sin storlek fanns det inte heller här plats för Biggles och övriga representanter för den roliga och dåliga litteraturen. Förbudet gjorde dem förstås än mer lockande, så mina föräldrar föll till föga. De köpte suckande Fem-böcker och Biggles. De förra slukade även min storasyster men hon lämnade Biggles strider i sin Spitfire till mig.
Huvudbiblioteket vid Odenplan
När jag själv fick åka buss och tunnelbana blev huvudbiblioteket vid Odenplan ofta målet. I den vackra katedrallikande byggnaden som domineras av ett runt rum med åtskilliga balkonger trängdes ofattbart många volymer i de mest skilda ämnen. Dock inte så stort att kapten Biggles fått landningstillstånd.
I de långa hyllorna med bibliotekskoden V, som står för medicin, vågade jag som elvaåring med bultande puls ta ner en stor läkarbok och med skräck läsa ingående om åkomman som gjorde att min pappa bara blev 43 år. Aneurysm, ett brustet blodkärl, i hjärnan. Inget i den torra medicinska prosan sade något om ärftlighet. Men jag tog för givet att den fanns. Den gnagande oron utvecklades till en mild dödsångest, som därefter varit min följeslagare. Något som både betungat och berikat mitt liv. För insikten om livets ändlighet ger även förhöjd livskänsla. Vetskapen om att inget är självklart får oss att ta vara på livets möjligheter. Detta hade jag inte lärt mig så tidigt utan 940 906.
Journalisthögskolans bibliotek
Nästa stora minne av ett bibliotek är ett där 940 906 inte behövdes. Biblioteket på Journalisthögskolan. Dit skickade en stor del av landets tidningsförlag sina alster. Ett sätt att visa upp sig för alla dem som kunde bli förlagens medarbetare. Marknadsföring, helt enkelt. Jag slogs av bredden och djupet i utbudet. Tänkte att någonstans i detta vidsträckta fält ska jag väl hitta anställning och hyfsad lön. Vilket jag gjorde. Här hade lukten av bokdamm ersätts av något som doftade bättre, starkare och mer eggande. Trycksvärta.
Biblioteket i Hongkong
Decennier senare hade jag ett överväldigande biblioteksmöte. Det skedde i Causeway Bay i Hongkong. Som de flesta byggnaderna i denna stad är detta hus storslaget, vackert och makalöst effektivt. Det är 12 vångar högt och rymmer 2,3 miljoner böcker. Här fann jag de fakta jag behövde för att skriva texter under de knappa två år jag bodde i staden. Då upplevde att jag biblioteket var fritt, precis som Hongkong var vid den tidpunkten. Nu fruktar jag att kommunistiska partiets hantlangare har rensat ut de skrifter som misshagar diktaturen i Peking. Kanske speciellt allt om massakern på Himmelska Fridens torg 1989. Den som enligt partiet aldrig inträffat men som alla ändå måste påminnas om att den aldrig har hänt.
Läxhjälpare på biblioteket
Nu är jag åter ofta på Stockholms stadsbibliotek. Och jag har mött verksamheten i en ny roll. Jag är läxhjälpare på biblioteket i Kista en dag i veckan. Då bistår jag gymnasieelever och vuxenstudenter med deras läxor. Inte så mycket med fakta, dessa har eleverna snabbt och vetgirigt googlat. Utan hjälp med studieteknik, att formulera sammanfattningar och sätta in kunskap i ett svenskt sammanhang.
Men mitt uppdrag där tärs av mörka tankar. Hur många av dessa ambitiösa elever med utländsk härkomst vill Jimmie Åkesson och Johan Forssell med illa dold förtjusning sparka ut ur landet på deras 18-årsdag? Varför ska mina och resten av samhällets satsningar på dem bli meningslösa? Det enda syftet med Tidölagets agerande är att cementera ett vi-och-dom-samhälle. Där ”dom” alltid ses som ett hot.
Ändå, tack 940 906 för allt.
lars.thulin@opulens.se
