FEMINISM. Channa Bankier reflekterar över kvinnorollen och feminismens framsteg. Men också över dagens hot. “Tillbaka till hemmet och barnen och familjen. Underordning. Tvångsäktenskapens torterande mörker. I helvete. ALDRIG.”
Numera identifieras man som kvinna inte bara genom sitt personliga liv ni vet, familjen, köket, barnen.
Maken.
Vi byter inte bort våra efternamn längre i nån större utsträckning.
Vi är YRKESMÄNNISKOR med kompetens och inflytande som bara män hade för så lite som 50 år sen.
Kvinnor var då fortfarande lysande undantag vid makten, i politiken, på universiteten, i affärslivet, i kulturen.
Överallt där det finns inflytande.
Ja till och med i den hänförda rockmusiken på 60-talet var det männen som spelade.
Kvinnorna dansade och skrek.
Tjejer fick sjunga. Och en del gjorde ju det.
Janis Joplin.
Nu spelar tjejer vilken jävla musik som helst och spelar t.o.m. fotboll i strålande landslag från hela världen.
Otänkbart på 50-60-talen. För tjejer fanns bara GYMNASTIK eller längdhopp, typ.
Skittråkigt.
Nu de stora glamorösa idrottsstjärnorna.
Med de mest makalösa outfits, hår och naglar man kan tänka sig. Tonårsdrömmar.
Det är stort för mig att ha fått göra denna resa tillsammans med andra kvinnor.
Från det privata till deltagande fullt ut i det offentliga livet.
Med denna främmande odefinierade ”kvinnlighet” i bagaget.
Vad den nu innehåller i sin mångfald.
Kvinnorna har ju just kommit ut ur garderoben.
Några få decennier.
Våra nordiska grannländer har alla kvinnor i högsta ledningen.
Vi borde ha haft Anna Lindh.
Inte Lena Hallengren.
Bara fortsätta jobba.
Men nu också detta: Fascisterna och islamisterna är ute efter oss.
Tillbaka till hemmet och barnen och familjen.
Underordning.
Tvångsäktenskapens torterande mörker.
I helvete. ALDRIG.
info@opulens.se
