Kinas diktatur har blivit allas vår angelägenhet

Krönikor/Samhälle/Kultur
Illustration: _freakwave_ / Pixabay.com.

PANDEMIRISK. ”Mycket få videor från Wuhan prånglas ut, men de som kommer är ofta djupt oroväckande. Döda kroppar, överfulla sjukhuskorridorer, gråtande sjukvårdspersonal och människor som desperat försöker klättra ut från sina hem.” Trots tragedin hoppas Sofia Nerbrand att coronaviruset gör att omvärlden får upp ögonen för Kinas hårda diktatur. 

 

Kina får mycket beröm från Världshälsoorganisationen (WHO) för att landet bekämpar det dödliga coronaviruset med sådan kraft. Aldrig tidigare har så många människor – just nu 700 miljoner – levt med strikta restriktioner för att förhindra en pandemi. Sjukhus med 1 000 vårdplatser byggs från grunden på sex dygn.

Men systemet är sjukt. Kommunistkina visar nu upp sitt allra mest auktoritära ansikte. Människor förs sprattlande bort från sina hem för att sättas i karantänläger. Unga personer binds på led och tvingas trava i väg. Portar till bostadshus barrikaderas för att de som bor där inte ska kunna gå ut. Poliser använder våld mot kvinnor på gatan. Miljonstäder inför strikta utegångsförbud. Drönare patrullerar från luften. Människor får inte tillgång till mat, mediciner eller sjukvård.

Internet är censurerat och skilt från omvärlden. Kineser har svårt att kommunicera och dela med sig om hur den förtvivlade situationen ter sig. De har också svårt att skaffa sig adekvat information om hur läget egentligen är. Statsmedia ägnar sig åt propaganda. Partiledningen anklagar andra länder för att överreagera när de stoppar flyg till Kina och uppmanar sina medborgare att lämna landet.

De kineser som trots allt rapporterar om vad som händer på plats via sociala medier riskerar sina liv. Ett flertal röster har spårlöst försvunnit under den senaste veckan. Om de arresterats av polis eller har satts i tvångskarantän är okänt.

Desinfektionsmedel sprutas ut längs gatorna. Och så alla poliser som brutalt för bort, slår och spärrar in människor.

Jag har dammsugit nätet för att finna tillförlitlig information om coronaviruset under de senaste tre veckorna. Mycket få videor från Wuhan prånglas ut, men de som kommer är ofta djupt oroväckande och obehagliga. Döda kroppar, överfulla sjukhuskorridorer, gråtande sjukvårdspersonal och människor som desperat försöker klättra ut från sina hem. Desinfektionsmedel sprutas ut längs gatorna. Och så alla poliser som brutalt för bort, slår och spärrar in människor.

Det är mycket svårt att veta vad som händer. Men en sak kan vi vara säkra på: de kinesiska officiella siffrorna över antalet döda och svårt sjuka stämmer inte. Många ligger hemma med hög feber och hosta, och en del av dem dör. De syns inte i statistiken. Antalet labbprover har bara legat på 6 000 per dag i Wuhan och då har ändå mellan 1 000 och 2 000 testat positivt. Testkiten verkar inte heller vara tillförlitliga. Vad vi ser är förmodligen bara toppen på ett isberg.

Kommunistpartiet har ett primärt mål: att skapa det perfekta samhället. Att inte tappa ansiktet och att visa omvärlden att kineserna har kapacitet att klara allt är en stark drivkraft. Med vilka medel som helst. Det ska bli intressant att se om, och hur, staten kommer att kommendera människor att gå till jobbet, trots epidemin, för att inte ekonomin ska stanna upp helt.

Böcker från Opulens

 

Coronaepidemin kommer förmodligen att utvecklas till en pandemi, och det är möjligt att de hårda tagen i Kina ger oss viss respit. Men till vilket mänskligt pris?

Förhoppningsvis kommer coronaviruset bidra till att omvärlden får upp ögonen för att Kina är en hård övervakningsstat. Hur medborgarna hunsas och hotas. Hur de mest grundläggande individuella rättigheterna kränks för kollektivet. Hur artificiell intelligens (AI) och ansiktsigenkänning används systematiskt för att hitta dissidenter. Hur information stoppas och manipuleras. Hur utbredd propagandan är. Hur mycket Kina utmanar omvärlden politiskt. Och hur beroende vi är av inte minst produktionen i Kina.

Att Kina är en diktatur har blivit allas vår angelägenhet. Hongkongbornas frihetskamp är därför vår. Det blir man inte minst påmind om när man följer den initierade rapporteringen om coronavirusets härjningar i South China Morning Post, som är en engelskspråkig tidning med säte i Hongkong. Länge leve det fria ordet. Vi är dödligt beroende av det.

SOFIA NERBRAND

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen