Hjärnhandeln: Om segern

Samhälle

ARTIKELSERIE. Sture Eskilsson blev det ideologiska 80-talsslagfältets store segrare.(Bild: Charlie Rosales)

Svenskt Näringsliv hade en långsiktig strategi och idag ifrågasätter ingen längre marknadskrafterna. Crister Enander berättar en historia de flesta av oss glömt. Efter Om ett möte och Om planerna publicerar vi nu seriens avslutande artikel.

Sture Eskilsson borde tveklöst ha anledning att vara en nöjd man. Utifrån betraktat framstår han som det ideologiska 80-talsslagfältets store segrare. Som en fältherre. En ideologisk General. Eskilsson var musikdirektörens son – ”det var inte mycket till direktör!”, som någon skarpt påpekade – som bar marskalkstaven i ränseln och snabbt förmådde ta sig uppåt i graderna, mitt under det pågående kriget.

Sture Eskilsson värjer sig genast mot den beskrivningen.

”Nej”, säger han lugnt. ”Jag tänker inte i sådana termer. Ser inte på mig själv på det sättet. Det är resultaten som räknas!”

Han gör det med små och nästan omärkliga åtbörder. Han utstrålar effektivitetsjägarens tunga trötthet – den väl dolda rastlösheten – över att behöva ägna dyrbar tid åt oväsentligheter. Med lugn och hård blick – inte olik ett kallblodigt kräldjurs, en alligators säkerhet – rör sig Sture Eskilsson i idémarknadens träskmarker som han känner så väl, ja som om det vore hans egen ficka.

Sture Eskilsson är benhård pragmatiker. Analyserna ska omsättas i handling. Effektivt. Omedelbart! Och med full eldkraft. Det var – och är – hans strategi.

Att vila på forna segrars lagrar är inget för Eskilsson. Nya strider väntar. Fasaden utåt bibehålls. Frågan är: Vad döljer den? I korthet går det att sammanfatta och ringa in med två beskrivningar, som tillsammans ger svaren på ett flertal frågor och reser samtidigt nya.

För det första: Eskilsson är vinnaren. Hans klarsynthet har varit SAF:s lycka. Nu är han ändå, märkligt nog, till besvär. Eskilsson förespråkar – enligt källor vilka kräver anonymitet – en fortsatt hård satsning. Den medvetna konfrontationen – polariseringen – måste upprätthållas. Därför har Eskilsson, mer eller mindre, befordrats ”snett uppåt” – som eufemismen lyder. Nu heter det att ”Eskilsson är förbittrad”. Han är alldeles för kontroversiell”. Av detta märks inget under intervjun. Eskilsson svarar enbart på de frågor som passar honom. De andra glider han vänligt och nonchalant förbi, avfärdar dem som närgångna eller säger rakt av ”att det strider mot vår policy att vidarebefordra den typen av uppgifter”. Näringslivets Fond vill han inte prata om.

”Där arbetar vi med idéer och tankar”, säger han. ”Kommunerna, det är där som det största arbetet sker. Det är det intressanta idag.”

När jag frågar om Fondens omsättning kommer svaret snabbt: ”Det brukar vi inte tala om!” Det är allt jag i denna fråga får ur denne klipske och respektingivande man.

För det andra: Dagens och morgondagens kamp om det ideologiska medvetandet och de politiska attityderna måste, enligt såväl Eskilsson som andra inom näringslivets ledning, fortsätta. SAF vill genom Näringslivets Fond – där Eskilsson är VD – och med AB Timbro som plattform – där Eskilsson är styrelseordförande – hitta nya vägar och ideologiskt brukbara vapen anpassade till morgondagens strider.

Segeryran som råder på AB Timbro och i SAF-huset är stor. Det kan dock visa sig vara deras största blotta.

Genom att koppla ihop två oberoende debatter – den om statsstatens växande korporativism och den om liberalismens syn på friheten – lyckades högern vinna över vänsterns ”teoretiker” till sin sida. Att muren och en till ”socialism” utklädd Öststatsfascism föll sönder var ett faktum som enbart turen spelade dessa strateger i händerna.

Själva hävdar de med förkärlek att händelseutvecklingen i Öst bevisar att deras idéer -för Sverige och den svenska marknaden och samhället – var de rätta. Enbart en av fyra, Sture Eskilsson – till skillnad då från t ex såväl Timbros VD, Mats Johansson, som chefredaktören för Smedjan, Carl Rudbeck, vilka också intervjuades grundligt – vidkännas att det var ”mycket tur”.

I dag står dessa pennans betjänter som uppradade på led: Stenbecks tidskrift Moderna tiders hela redaktion tycks lydigt hålla mössan i hand, alltifrån chefredaktören Göran Rosenberg och Anders Ehnmark till så kallade civilisationskritiker vid universiteten av Lennart Berntssons och Håkan Arvidssons typ. Alla tycks de villigt och reservationslöst erbjuda sina tjänster (och mot betalning? sälja sina hjärnor och eventuella formuleringsförmåga): ”Jag såg till att Håkan mycket tidigt blev inbjuden till Timbro”, säger SAF:s Janerik Larsson om den gamle ”marxisten” Håkan Arvidsson. ”Det var inget försök att värva honom. Sådant går inte. Däremot är det viktigt att diskutera med kloka människor.”

”Himla trevligt”, tillägger en av belåtenhet bubblande Direktör Larsson. ”Himla trevligt att cirkeln har slutits. Jag och Håkan kände varandra och umgicks en del under studenttiden i Lund. Nu arbetar han i Hans Zetterbergs socialstatsprojekt vid Cityuniversitetet.”

Även andra än enbart gamla kompisar till SAF-direktörer har framträtt på arenan. Där finns till nyliberalism nyfrälsta intellektuella som Kay Glans. Till hans försvar bör dock sägas att hans och SAF:s åsikter sammanfaller. Kay Glans, vilken måste betraktas som paradexemplet på den produkt, vilken SAF ville skapa genom satsningen på den ”idéernas marknad” vilken det ofta talas om i SAF:s material. Kay Glans är svår att nå. Hans svar på frågan om han ställer upp för en intervju är desto kortare: ”Absolut inte!” säger Kay Glans…

Marknadsprodukten Glans har kanske sett att det åter är på väg att vända. Högerns tid är måhända snart förbi. Informationsdirektör Janerik Larsson har antagligen heller inte en Sture Eskilssons analysförmåga. Därtill är Larsson absorberad och förblindad av EG/EU-anslutningskampanjen. Att siffrorna talar ett nytt språk går inte fram i segeryran. Den nya student- och ungdomsgenrationen är allt annat än vunnen för SAF:s och näringslivets sak. Universiteten och högskolorna, SAF:s viktigaste ”målgrupp” enligt PM:ets prioriteringar, ömsar skinn och generation.

De riktade kampanjer ger förvånansvärt resultat. Det märks inte minst vid landets universitet och högskolor. I Göteborgs högskolas kår regerar en vänsterkoalition med enbart så kallade pilsnerpartier som enda motståndare. Vid Lunds universitet var hälften vid senaste kårvalet av vänsterkaraktär. Ute i Frescati i Stockholm är situationen likartad, väljarna är klart uppdelade i en enad vänsterhalva och en splittrad högerhälft. Andra orter följer mönstret.

Den massiva och dyra propagandan från SAF faller platt till marken när deras utspel inte kan bäras upp av fallande murar. Frågan om EG/EU-anslutningen kan komma att bli ödesdiger i denna SAF:s cyniska handel med hjärnor och grå celler.

Dessutom är Sture Eskilsson lagd i malpåse. Den nye strategen är därtill upptagen av suga på segersötmans karameller. I SAF-husets korridorer är kritiken mot Janerik Larsson hård. En medarbetare säger: ”Han är bara snäll och dum. Han håller på med sina harmlösa skämt om Ingvar Carlsson. Janerik Larsson är en pösig, halvdan gammal taskig journalist!”

***

Det där ögonblicket vid matbordet på Sturehof lämnar mig inte ifred. Det dyker upp med jämna mellanrum, inte bara nu när jag ska skriva om högerns framgångar att forma det allmänna medvetandet. Han sitter där och stirrar på mig med whiskytunga ögon. Han sitter där med sitt flin, sin arrogans och sin upphöjdhet. Han sitter där triumferande, omåttligt nöjd med sig själv. Hela han utstrålar oåtkomlighet.

Hatet väller upp inom mig, hett och hårt – totalt oförsonligt.

Impulsen är stark, som en kemisk reaktion. De flesta av oss som inte fick en silversked inkörd i munnen när vi såg dagens ljus, alla vi vet hur det känns; hur mycket kraft och hård självdisciplin det krävs för att stå emot den där skjutsen av svart hat som far som en storm genom ens inre. Och det var enbart uppfostran – och de sociala koder som vi drillats till att leva efter – som höll mig tillbaka, som förmådde hejda ingivelsen.

Ännu idag kan jag känna hur den kraftiga vågen av adrenalin sköljer genom kroppen som en sorts själens renande lavemang. Men jag slog inte ner Sture Eskilsson därinne på det schangdobla Sturehof. Jag ställde i stället – artigt! – mina frågor. Och skrev under tystnad ner hans svar.

Vad Sture Eskilsson utgick ifrån var en mycket elitistisk tanke, och han var länge ensam om att tro på denna strategi i de högerkretsar han rörde sig och fick föra en hård inre kamp. Jag tror, paradoxalt nog, fortfarande att hans största källa till inspiration var den italienske marxisten Antonio Gramsci. I Mussolinis fängelsehålor formulerade, som bekant, Gramsci en schematisk skiss av hur ideologisk påverkan fungerar, en beskrivning av dess yttre och inre mekanik.

Det ord Gramsci använder i sina Fängelseanteckningar är hegemoni. En härskande klass styr inte enbart genom våldsmedlen. Den utövar sin makt genom att belägra och behärska våra tankar, en sanning som redan Strindberg var fullt medveten om. Vad Gramsci beskriver är – grovt förenklat – hur ledande intellektuella formulerar synen på världen och att denna uppfattning sedan sipprar neråt och därmed sprider sig till allt bredare folklager. Han skiljer mellan ”stora” och ”små” intellektuella (det ligger ingen värdering i dessa ord, de är enbart en beskrivning av hur det förhåller sig). De ”stora intellektuella” är de som skriver, som så att säga själva utformar synen på världen. De ”små intellektuella” är tjänstemän och liknande. Den senare gruppen tillägnar sig mer eller mindre okritiskt vad de ”stora intellektuella” för fram.

Och snart förvandlas dessa föreställningar till – återigen med Gramscis ord – ”sunt förnuft” och omfattas av mer eller mindre alla i samhället. De styrandes ideologi framstår då som orubbliga sanningar som inte kan ifrågasättas.

Vad Sture Eskilsson gjorde var att ytterst målmedvetet rikta in sig på de ”stora intellektuella”, på författare och skribenter, opinionsbildare och andra profilerade tyckare. Och de lät sig villigt bjudas upp till denna förnedrande dans. SAF skaffade flera bokförlag, tidskrifter och andra plattformar – ja, senare till och med ett ”universitet”. De anordnade mängder med seminarier och konferenser.

Att sedan se hur många som genast ordnade in sig i ledet var mer än osmakligt – det var motbjudande. De bytte världsuppfattning och grundläggande ideal för några flotta kurser, chansen att få en bok utgiven och några tryckta tidskriftsartiklar. De betedde sig rakt av som billiga hålldamer. Många så kallade marxister – som Håkan Arvidsson, Lennart Berntson, Mauricio Rojas etc – lät sig köpas för en vattvälling. Även Maciej Zaremba ställde sig i kön och gav ut en klippbok på SAF:s förlag Timbro – Minken i folkhemmet hette den.

Kampanjen lyckades. Och idag har vi att slåss mot dess massiva resultat. De fria marknadskrafterna betraktas som en naturlag. Konkurrens som en självklarhet. Egoism som vår tids evangelium.

Vad det handlar om är ren och skär indoktrinering. Det är inget att hymla om. De har effektivt lyckats hjärntvätta befolkningen genom att skaffa sig makt och inflytande över alla stora medier. Deras reaktionära och djupt antihumana synsätt är idag detsamma som just ”sunt förnuft”. Det finns, något förenklat uttryckt, ett direkt samband mellan vad Sture Eskilsson och näringslivet genomdrev och den där sommardagen jag var ute på Österlen.

Skovet i synen på världen, den djupgående förändringen av värderingar och ideal, gjorde det möjligt att ett typiskt ”vänsterpar”, som de jag var bjudna till, helt plötsligt fann det fullkomligt naturligt att ha kraftigt underbetald utländsk arbetskraft i sin trädgård. Bara några år tidigare hade de skämts ögonen ur sig. Att ha tjänstefolk blev något självklart.

Idag kan du kan köpa din nästa – avdragsgillt, förstås.

Dina tankar är inte längre dina tankar. Hjärnan är medvetet – av rika och starka grupper – genomsyrad med egoistiska föreställningar: satsa-på-dig-själv-gyttjan (en kampanj som AF faktiskt drev: Annifrid Lynnstad fanns på varenda buss, varje reklampelare och vid busshållplatserna, upplimmade på varenda ledig yta nere i tunnelbanorna. Och orden lydde, korkat enformigt: ”SATSA PÅ DIG SÄLV!” ”SATSA PÅ DIG SÄLV!” SATSA PÅ DIG SÄLV!”

De tankar som vi tror är våra egna är fulla av främmande tankegods, slagg av värderingar och en människosyn som jag är övertygad om att ingen av oss under annorlunda omständigheter skulle säga att den var vår. Vi tänker, skrämmande nog, andras tankar. En form av hjärntvätt har lett till ett impotent ideologiskt klimat. Egoism, hedonism, en absurd och ensidig materialism. Och det är där, just där, vi måste börja. Det är tid att börja rensa ut propagandan och odla och till vara de egna tankarna.

Men, som sagt, allt går numera att sälja. Allt går att köpa. Behåll rätten till din frihet, värna din rätt till åsikts- och tryckfrihet; rätten att få tänka fritt och den – ännu! – grundlagsskyddade rättigheten att få trycka dina tankar i tryck, sprida och få andra att ta del av vad du skriver.

Motståndet är massivt. Det börjar bli sent. Men det är aldrig för sent. Vi måste genast börja vrida världen rätt och erövra de tankar som är våra egna.

CRISTER ENANDER

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen