Gårdagens patriarkat är inte dagens

Krönikor/Samhälle
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

FLER PERSPEKTIV. Att blunda för faktorer som klass, etnicitet, samhällssystem och moral när vi diskuterar missförhållanden i samhället bäddar för att människor vänder ryggen åt feminismen, att den isoleras i en identitetspolitisk källare, skriver Erik Cardelús.

 

 

Det sägs allt oftare att feminismen har gått för långt eller rent av är förbrukad. Speciellt i det bittra eftersvallet av Metoo och i ljuset av att Feministiskt initiativ sjunkit ihop till en identitetspolitisk kvartersklubb.

Samtidigt vänder flera unga kvinnor den gängse feminismen ryggen, antingen genom att döma ut den eller lansera en annan sorts feminism. Inom politiken märks Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal, inom kultursfären gick Greta Thurfjell ut och beskrev hemmafrulivets lockelser. Bland unga influencers spelas det också på traditionella könsroller, inte sällan i konsumismens och kommersialismens tecken. Runt om i världen ifrågasätts aborträtten allt mer, inte minst i det Stora Landet i Väst som vi så gärna vill frottera oss med.

Allra mest beskjuts feminismen av dagens växande skara högernationalister, av arga män som fått nog av det påstådda PK-daltet och vill tillbaks till någon sorts patriarkalfosterländsk utopi, en hemhörighet vars konturer tecknas med lika delar hat, förvirring och revanschlust.

Mitt i allt detta poppar en av årets läsupplevelser upp. Det är boken Vem dödade min far?, skriven av det lovprisade franska litterära stjärnskottet, Édouard Louis. Av honom har tidigare publicerats böckerna Bli kvitt Eddy Bellegueule och Våldets historia, samtliga hyllade av kritiker över hela världen, även av Opulens recensent.

Det är en rå skildring av en rå verklighet, men stundtals också en mycket gripande och ömsint far-och-son berättelse. Men annorlunda, för det är sonen som för sin fars talan i anklagelseakten mot det samhälle som krossat fadern.

Fadern är en outbildad arbetare, sådan som lätt rationaliseras bort i dagens globala kapitalism. Fadern skadar sig också svårt i en arbetsplatsolycka och förvandlas till en nolla skriven utan bläck. En förbrukad femtioåring, utan varken väg eller nödutgång.

Genomgående dricker fadern för mycket, beter sig rått och sätter krokben för sig själv och sin omgivning. Våld är ständigt närvarande i skildringen, både fysiskt våld och de ständiga hoten och glåporden som haglar. Även homofobi, främlingsfientlighet och rasism gror i denna marginaliserade miljö. För eländet måste ju skyllas på någon annan, någon annan som också är utsatt men annorlunda.

Vi ser en marginaliserad maskulinitet liknande den i utanförskapets förorter där unga män misslyckas i skolan, odlar antisociala beteenden och hamnar i gäng som skjuter på varandra. Maskulinitetens irrationella nödvärn mot det strukturella stup som kommer närmare.

Och statistiken talar sitt tydliga språk. Dagens unga killar presterar långt under tjejerna i skolan, kommer därför på trög efterkälke i dagens globaliserade kunskapssamhälle. Män dör långt oftare i självmord, missbruk, våldsbrott och i arbetsplatsolyckor än kvinnor. Förra året dog 55 personer i arbetsplatsolyckor och bland dessa blott tre kvinnor, en trend som ökar.

Från de gamla rostiga industriorterna till dagens utanförskapsområden ser vi horder av män som radikaliseras på olika sätt. Män som vänder nederlag till våldsbejakande beteenden. Män vars beteenden blir ett sänke och ett stigma i ett samhälle som kräver flexibilitet, social smidighet, utbildningsflit och kommunikativitet — just sådana egenskaper som traditionellt kodas som kvinnliga och som nu öppnar vägen mot framtiden.

Édouard Louis far överges av sin fru som fått nog. Fadern ylar och förklär sin ynklighet i diverse kompenserande åthärvor, men sjunker ner i dyn.

Så, vad säger Louis roman om dagens senkapitalistiska samhälle? Till att börja med innebär en roman alltid en anekdotisk evidens, ett fall bland andra. Men kopplar vi på statistiken över skolmisslyckanden, (vålds)brott, alkoholmissbruk, självmord och arbetsplatsolyckor, märker vi ett ganska tydligt mönster. Ett mönster som visar att dagens marginaliserade män och manlighet hamnar i starkt underläge, oavsett hur många gånger vi hojtar om patriarkatets makt och männens makalösa överläge överallt.

Dessutom är Louis fader en vit medelålders man, vilket i vulgäranalysen likställs med ett ännu större överläge. Vita medelålders män som styr överallt, oavsett om de kommer från Djursholm eller Husby, Borlänge eller Uppsala. Har man snopp är man alltid i topp, liksom. Ännu en skevhet som sällan diskuteras på något fördjupat sätt i dagens debatt, annat än i fnysningar och huvudskakningar inför alla dumbommar som drivs in i högernationalismen eller i de våldsbejakande rörelsernas garn. När män sitter i toppen är det struktur, när de finns i botten är det slump eller personligt misslyckande.

Klart är att vi lever i ett kunskapssamhälle, ett samhälle där gårdagens maktordningar sällan är dagens. Dagens främsta valuta är kunskap och gynnsam social positionering, inte muskelkraft och orubblighet. Sedan kan vi orera på om att mansplaining, manspread och andra grovhuggna manligt kodade beteenden regerar i alla lägen, trots att det uppenbarligen inte ger utdelning i utbildningssystemet och förlöjligas på bred front, i media och annorstädes.

Hos Louis beskrivs en man och en manlighet som plaskar runt nere i skiten, vilket inte betyder att det finns andra män och andra sorters manligheter som åtnjuter privilegier och fördelar.

På liknande sätt som det finns kvinnliga bankdirektörer och städerskor, människor vars livsvillkor sällan kan klumpas ihop med mindre än att analysen blir dimmig och diffus. Eller tillspetsat: alla män är inte talibaner och alla kvinnor är inte offer. Inte heller kan vi kollektivt skuldbelägga alla män för ett antal metoo-övergrepp, utan att blanda in sådant som tystnadskultur, moralisk flathet, auktoritetstro, prekära arbetsförhållanden och genikult. För tydligt är att många av övergreppen pågick ofta och länge, inte sällan fullt synligt utan att vare sig  kvinnor eller män solidariserade sig med offren — annat än i efterhand, i skydd av drev eller i anonymitet.

Men detta betyder inte att den feministiska analysen är felaktig, utan att den behöver nyanseras och kompletteras med andra perspektiv i högre grad än vad som görs idag. Åtminstone om den fortsatt ska upplevas som trovärdig och relevant för fler än de redan invigda och troende. Åtminstone om vi vill stoppa flykten från arbetarrörelsen till högernationalismen, ett lämmeltåg dominerat av lågutbildade män. Åtminstone om vi ogillar att konservativa krafter annekterar feminismen och reducerar den till valfrihetsmeny.

Vi må svänga oss med det akademiska modeordet intersektionalitet eller inte, huvudsaken är att vi uppfattar gråskalorna och mångfalden av faktorer som spelar in. För kvinnor har genom historien levt i ett underläge gentemot många män och den manliga normen. Så är det, men saker har ändrats och fortsätter att ändras. Gårdagens patriarkat är inte dagens. Offer och förövare, underordnade och överordnade, är inte givna och entydiga. Här finns komplexitet.

Att ryggradsmässigt förklara problem med patriarkatet, att blunda för den jämställdhet som trots allt uppnåtts och underlåta att blanda in andra faktorer som klass, etnicitet, samhällssystem och moral när vi diskuterar missförhållanden i samhället, bäddar för att människor vänder ryggen åt feminismen, att den isoleras i en identitetspolitisk källare eller att den vattnas ur och blir en politisk gimmick utan djupare betydelse. Och så kan vi inte ha det.

ERIK CARDELÚS

 

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Nationaldag utan folk

FIRANDE. Så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite
Gå till Toppen