MEDIEBEVAKNINGEN. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan å andra sidan bara en tänkt Gud vara, skriver Carsten Palmer Schale.
Mexiko, USA, Mellanamerika, Venezuela, Brasilien. Sudan, Kongo, Mali, Sydafrika, Uganda, Egypten. Turkiet. Irak, Iran, Palestina, Israel, Syrien, Gulfstaterna, Afghanistan. Indien, Burma, Thailand, Hongkong, Kina. Ryssland. Etcetera, etcetera.
Jag läser och läser, lyssnar och lyssnar och inser ju: f-n vilka helveten världen kan uppvisa. Samtidigt sneglar jag på europeisk, amerikansk, afrikansk och svensk press. Och då måste vi ju ändå komma överens om, tycker åtminstone jag, att alla inlägg i alla frågor bygger på ett urval och en kombination av fakta. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan, å andra sidan, bara en tänkt Gud vara: en som ser sub specie aeternitatis (under evighetens synvinkel, reds anm).
Ändå. Om jag begränsar mig till Sverige. Mats Knutsson och hans motsvarigheter i P1. Våra större papperstidningar: främst DN, GP, SvD, AB och Expressen. Vad är det man uttrycker? Främst på ledarsidorna och i sina kulturartiklar, kanske också i en del krönikor? Ja, jag är inte man nog att kunna bena ut allt, även om jag har mina färgade åsikter.
Jag presumerar alltså på ett antal såväl ”blå” som ”röda” tidningar och tidskrifter. Jag läser mer eller mindre dagligen engelska, israeliska, amerikanska och franska tidningar på nätet. Jag läser mycket – och många – fackböcker. Jag går på de föredrag det finns bussar till. Jag funderar själv och får en del antaget på nätet. Utan egna plattformar kan jag inte bemöta korkar i våra mer etablerade medier. Synd. Ibland, ibland, kunde jag nog tillföra en del.
Så. And so what? Låt mig bara här, som hastigast, nämna några exempel på nyheter och ”debatter” där jag blivit alltmer vilsen. Beroende på mig själv? Ja, delvis. Beroende på sättet att resonera i våra etablerade media? Ja, delvis – och mer än delvis.
Häromdagen läste jag en understreckare, bland många andra lysande sådana, i SvD. Den handlade om Adam Smith – både hans mest kända bok, och hans mindre kända, moralfilosofiskt laddade, bok. Jag blev inte ett dugg förvånad, men återigen mer än ledsen. ”Folk” – det vill säga politiker och (för mig outgrundligt) ”erkända” debattörer – känner inte till Smith. Inte heller nationalekonomer. Ännu mindre Marx, Bentham, Burke. Varför skall vi då lyssna till, eller läsa artiklar av, sådana politiker och debattörer?
Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).
Och så har vi då alla dessa patriarker! I nästan alla de ovanstående länderna regerar grymma patriarker. Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).
Israel-Palestina. Ja, vad säga? Personligen tycker jag att det är fruktansvärt att Hamas, Hizbollah (i Libanon), Iran och andra hyser en så otvivelaktigt svart syn beträffande Israel. Att man vill att Israel skall förintas är hemskare än hemskt. Samtidigt – notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – har vi den fruktansvärda bosättarrörelsen på den olagligt ockuperade Västbanken, kontrollen över och övervåldet mot palestinierna i Gaza, försöken att annektera även Östra Jerusalem, den brutala och korrupta regimen Netanyahu. Men att diskutera detta i Sverige är i praktiken omöjligt. 90 procent av våra medier betraktar all kritik mot staten Israel som antisemitisk och all kritik mot muslimer för islamofobisk.
USA-Ryssland. Ja, vad säga? Personligen tycker jag synnerligen illa om Putin, liksom de som stöder och i någon mening får fördelar av honom. Personligen uppfattar jag verkligen annekteringen av Krim och den subversiva verksamheten i främst Östra Ukraina som djupt problematisk. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – uppfattar jag Trump och hans anhang som ett av vår tids största hot och problem. Å andra sidan – ja, å andra sidan – är jag inte alls odelat kritisk mot vare sig alla ryssar eller alla amerikaner. Låt mig då säga, att de flesta i min ”vänsterbubbla” här på Orust har mycket lättare för att kritisera USA än Putin. Samtidigt tycks våra medier – och våra politiska partier – vara för Nato, USA, ett ickeundertecknande av FN:s antikärnvapendekret och så vidare. Och få är särskilt kritiska till vår härliga, dalmas försvarsminister Peter Hultqvist.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Merparten av muslimerna – andra religiösa företrädare. Ja, vad säga? Själv har jag just i dagarna tagit definitivt avstånd från Vänsterpartiets märkliga inställning till hederskulturen. Likaså känner jag föga sympati för de ultraortodoxa religionsutövarna oavsett vilken lära de bekänner sig till. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – kan jag inte förstå alla dessa människor som – i såväl etablerade som sociala – medier närmast slentrianmässigt gycklar med kristna i allmänhet; och som knappt nämner allt ohyggligt som hindunationalismen i Indien står för. Judarna tycks här vara omöjliga att angripa, ity varje angrepp på något ”judiskt” (stat, kultur, språk, etnicitet, religion) på något märkligt vis – åtminstone inom de borgerliga partierna – per definition tolkas som något ”antisemitiskt”.
Afrika. Ja, vad säga? Afrikas över 50 länder verkar ofta betraktas som en ”klump”. Det innebär problem. Problemet består i att lyfta fram det onda såväl som det goda. I botten förefaller mig finnas en historisk ”skuldkänsla”, som vare sig tillåter det ena eller det andra.
Och så vidare etcetera. Om vi inte kan tala nyanserat om något av detta – hur blir det då? För att inte tala om den heliga kapitalismen, nyliberalismen, tillväxten? Det blir pannkaka. Det leder till tystnad eller hallelujarop.
Illa, illa, illa. Kan det upplevas som av en korkad lantis på en kobbe i Bohuslän. Men inte i – för att ta ett blad ur högen – DN. Inte heller bland koftorna på Södermalm i vårt eget Mecka eller Jerusalem: Stockholm.
info@opulens.se
