En väg ut ur normtyranniet

Samhälle
Illustration: Opulens. Bildkälla: SVT-programmet Kroppshets.

KROPPSHETS. Temat är ätstörningar i en aktuell  SVT-serie med titeln Kroppshets. Erik Cardelús har följt den. Här är hans tankar kring kroppen och livet…

 

Viktiga saker sägs dagligen och stundligen. Frågan är bara om vi stannar upp, lyssnar och tar in. Under hösten har ett sådant tillfälle uppstått då SVT-satsningen Kropphets släppts.

Temat är ätstöringar, förmodligen dagens mest snabbväxande sjukdom och den sjukdom som tydligaste återspeglar vå narcissistiska och digitaliserade tidsålder. En tidsålder då kropp, yta och synlig framgång står i förgrunden. En tidsålder som närs av den förvridna logiken syns vi inte, så finns vi inte.

I centrum står skådespelerskan och mediepersonligheten Mia Skäringer som berättar om sina egna ätstörningar. Det är bittra erfarenheter, framburna med vrede och svärta, men också med en stark vilja att motverka de tankar som ”pissat på det material hon fick att leva med här på jorden”, enligt henne själv. Sällan syns en känd TV-programledare framträtt så arg i rutan. Så beslutsam och stridbar, utan det där inställsamma mysleendet som så ofta följer med så fort en kamera slås på.

Fortsätt

 

Syftet är att belysa olika perspektiv på ätstörningar. Först av allt utgår Skäringer från sig själv, sina egna 40 år med ätstörda tankar och handlingar. Under uppväxten var hon först anorektisk för att sedan bli bulemisk, för att längre fram i livet vara konstant missnöjd med sin kropp. Än idag betecknar hon sig som kroniker. Därtill konstaterar hon att dagens digitala jämförelsesjuka spelar en försvårande roll, speciellt för kvinnor som förväntas vara behagfulla och följsamma snarare än självständiga och drivande.

I programmet berättas det att vi möts av 20 000 kommersiella bilder varje dag. De flesta av dessa är redigerade och retuscherade. Vi jämför oss alltså med personer som icke är, i landet som icke är. Mia Skäringer utmanar sig själv och tittarna med att låta fotografera sig själv i bikini. Obekväm och skavig står hon där i fotostudion, men samtidigt så stark och beslutsam. Bilden retuscheras live i sändningen och hon görs till en annan, allt medan det blir så smärtsamt tydligt vi alla går runt och jämför oss med bilder och människor som icke-är. Fake pics and fake individuals.

Här framträder också flera unga människor — tjejer och killar med olika bakgrund och sjukdomshistoria. Gemensamt för dem är att tankar på kroppen har kommit att förstöra och förtära dem. Att den ljuva ungdomen gled över i ett bittert helvete, ända tills det vände uppåt. Smärtsamma berättelser, både i sin egen rätt, men också om man relaterar dem till problemets dimensioner — att hundratusentals människor insjuknar i ätstörningar, svälter sig och öppnar upp den mörka vägen mot kollapsade organ, förstörda kroppsfunktioner och kroppsförstörelse.

Vi får också träffa Stina Wollter, vars syster dog i anorexia nervosa, den psykiska sjukdom som har högst dödlighet av alla. Vi får kliva in i sorgen, genom ett gulnat fotoalbum och en tur ut på kyrkogården till systerns grav. Stina Wollter som lovat att dansa, festa och älska istället för sin syster som inte hann att bli 30 år.

Vi får också hör att anorexia ofta fungerar som en förlängning av beteenden som vår samtid premierar: självkontroll, perfektionism och prestationsinriktning. Att duktig-flicka-syndromet slår över och blir toxiskt. Att strävan efter att vara perfekt i längden förgör och förstör. Att självkänsla är något vi måste bygga och bevara, nu och alltid. Att vårt värde som människor är så mycket mer än den bild vi ger av vår kropp.

Att leva nära en ätstörd person är en smärtsamt på många sätt. För det första, maktlösheten, då den ätstörda sällan har någon sjukdomsinsikt. Istället anstränger sig den ätstörda för att svälta sig själv och förvränger aktivt omgivningens kommentarer till att hen är fet och måste gå ner ytterligare i vikt.

Det är smärtsamt, lika smärtsam som att inse att merparten av de 20 000 bilder som vi möts av varje dag spelar på samma planhalva som ätstörningarna. Att dagens reklam- och modeindustri — nästan utan undantag — samspelar med ätstörningen. Att fienden inte bara bor i våra älskade barns hjärna utan överallt runt om oss. På reklampelare, i tv-reklamen och i all webbklipp som sköljer över oss, oavbrutet och oavlåtligt.

”Vi tvingas in i kategorier och med det kommer olika förväntningar”, säger en röst i programmet. En annan säger att vi måste tysta missnöjeskören i vårt inre. Och idag är det inte bara kvinnor som fastnar i missnöjesbilden av sig själva och låser in sig i normtyranniet, utan objektifieringen eskalerar också bland män. Bara det att män ska vara coola och oberörda, inte gnälla, men samtidigt ha en kropp som följer den vältränande manliga normen. Den rätta maskuliniteten. Inte bry sig, men ändå bry sig. Inte blotta sin svaghet. Framhärda i sitt välmurade fängelse.

Mörkt och jobbigt är programmet att titta på. Ingen feelgood-watching, direkt. Men om något är fundamentalt fel i vår samtid, måste vi påtala det, utan att släta över och hymla. För vår egen och andras skull, men speciellt för allas våra barn och ungdomar, de som är allra mest utsatta och sårbara för skeva kroppsideal och den snöda kommersialiseringen av kroppsmissnöjet.

För vi har bara en kropp och bara ett liv. Ett enda liv där vi alltid är så mycket större och vackrare än de normerande bilder som trycks och trängs på oss. Ett enda liv som alltid är så mycket viktigare än normen.

ERIK CARDELÚS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen