En orange oro

Krönikor/Samhälle
Foto: Thomas Henrikson, MSB

BEREDSKAP. Sol ute, sol inne, men allt kan vända med grymt krig och usel pension. Ett snabbt anfall eller ett långt förfall, kort eller lång pina. Eric Cardélus om hur framtidstro vändes i framtidsoro.

Det är en soligare majmånad än någonsin, överfulla uteserveringar och picknickkorgar, blommande syrener, leende solbadande vuxna och glada förskolebarn i parkerna.

Lite lätt dåsig kommer jag hem, öppnar dörren och finner en orange broschyr liggande på min hallmatta strax nedanför brevinkastet: Om krisen eller kriget kommer. Längst upp i hörnet syns Tre kronor och texten ”Viktig information till Sveriges invånare”.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Sätter mig vid köksbordet och hinner tänka ”nu är ni allt lite fel ute”. Här finns ju ingen kris, bara stekande sol, värme och ljuv försommar. En medelhavsidyll i lagom skala.

För vi lever ju i den bästa av världar, som Pangloss en gång sade i Candide, eller nästan allt har blivit bättre som den framlidne och folkkäre Hans Rosling brukade säga under sina många finurliga och fängslande föredrag. Vi har aldrig haft det så bra som nu. Ekonomin går som ett schweiziskt tåg, herrlandslaget ska spela VM och sommaren är här. Allt detta nu, detta märkesår, denna majmånad exakt femtio år efter studentrevolternas 1968.

Men ändå dessa dystra tankar, prepping och krisberedskap. Hur hänger allt detta ihop? Jag dricker ett glas vatten och bläddrar lite förstrött i den orange broschyren. Hinner tänka att det minsann är samma färg som på pensionskuvertet. Två nyanser av orange oro mitt i allt välstånd, all välfärd och välmåga.

Men allt kan vända – med grymt krig och usel pension. Ett snabbt anfall eller ett långt förfall, kort eller lång pina. Någon anfaller dig när du minst anar det, någon urholkar din välfärd och snor din pension. Bubblor spricker, byggen brister.

På ICA runt hörnet har jag under senare tid marinerats av löpsedlar som varnar för den usla pensionen, men samtidigt tänt ett litet hopp. Det finns ju knep och tips att tillgå, bara man köper kvällstidningen och låter pensionsexperten berätta hur man gör. Att det lönar sig att arbeta länge, ha hög inkomst och inte vara sjukskriven, föräldraledig eller arbeta deltid. Sjuk, fattig och ful är inget att sikta på. Tack gode expert och kvällstidning.

Vid köksbordet fastnar jag i den orange broschyren, publikationen som skickas ”till alla hushåll i Sverige på uppdrag av regeringen”. Riksvapnet Tre kronor pryder försättsbladet och längst ner står en uppmaning i versaler: ”SPARA BROSCHYREN.”

Ett antal talande rubriker och illustrationer visar även den late läsare vad det handlar om: ”Var vaksam mot falsk information”, ”Vid terrorattentat”, ”Sveriges försvar”, ”Tips för din hemberedskap”, ”Om Sverige angrips krävs motståndskraft”, ”Höjd beredskap”, ”Varningssystem” och ”Beredskapslarm och flyglarm”.

En fråga poppar osökt upp – när blev det så här? När förvandlades det hoppfulla solljuset till hotfullt halvdunkel? När övergick hopp till rädsla? När började horisonten tona över i dystra och dystopiska färger?

Kanske började det redan under tidigt 90-tal, tiden då den svenska modellen rasade ihop och utländska ekonomer pekade finger åt oss? Göran Persson åkte till USA och berättade om hur förnedrad han kände sig av att stå inför hånflinande finansvalpar på Wall Street. Satt i skuld är ingen fri.

Det var tiden då Henning Mankell skrev Mördare utan ansikte, romanen som blev inledningen på en makalös internationell succé, inte bara för honom själv utan för hela krimgenren i landet, för berättelserna som lade grunden till varumärken som Scandinavian Noir och Schwedenkrimi.

Det talades om den svenska oron, om att Mankell hade fått korn på den, en känsla som sedan fortplantade sig hos Larsson, Läckberg och Lapidus, för att nämna några. Oron som blev Bron som inte förenade och förbrödrade, utan snarare sådde split och skräck. Oron som ställde Saga Norén bredvid Lars Norén.

Världen vidgades och krympte på en och samma gång. EU-integration, globalisering och digitalisering. Oron letade sig in i vardagsrummet, via boksidor, dataskärmar och widescreen-tv. Hackers, bloggers och influencers fick oss att inse att någon annan alltid hade det bättre än oss, var starkare, snyggare och smartare.

Mitt i allt detta ett politiskt landskap som krackelerar, där vision blir till vanmakt, framtidstro till framtidsoro, två block som tävlar i att visa att de tar oron på allvar och att de kan manövrera rätt i förhållande till den nya kraften i svensk politik. Blågult blir brandgult. Eller blåbrunt.

Det är en soligare majmånad än någonsin, snustorrt i markerna och risk för bränder vid minsta gnistbildning. På hallmattan har jag precis plockat upp en orange broschyr.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen